Ref: Ur boken Medvetandet och döden av Kersti Wistrand - Jan Pilotti
I det antika Grekland var skilsmässan mellan kropp och själ allmängods. Man tänkte sig vanligen själen som en väsenslös skugga, men pytagoreerna och senare Platon gav själen en mycket mera positiv roll, ofta förenad med en syn på sinnevärlden som skuggbild och illusion. Det finns beröringspunkter mellan indiskt och grekiskt tänkande, som aldrig har getts någon riktigt entydig förklaring.
Den äldsta bekanta skendödsupplevelsen i västerländsk litteratur finner vi också hos Platon, i hans verk Staten. Här berättas historien om Er, Armenios son, en pamfylier som föll i ett fältslag men vaknade till livefter tolv dagar. Under den tiden hade han genomströvat regioner på den andra sidan och hade fått se de belöningar och straff som utmättes där.
Det finns inte mycket här som ger intryck av autentisk erfarenhet, men det är intressant nog att nära-döden-upplevelsen finns som litterärt motiv på ett så tidigt stadium. Mera givande är det då att gå till den grekiske författaren Plutarchos (omkring 100 e Kr). I hans stora samling Moralia ingår en skrift "om dem som Gud är sen till att straffa", och här finns en skildring av en nära-döden-upplevelse som har förbluffande likheter med dem som diskuteras idag.
Historiens huvudperson hette Aridaios och var ingalunda någon helgonlik person. Tvärtom berättade man om honom att han hade skaffat sig sin förmögenhet genom tvivelaktiga affärer. En dag råkade han så ut för en olycka: han ramlade och slog sig så illa att han låg medvetslös i flera dagar och man trodde att han var död. På tredje dagen, just då han skulle begravas, vaknade han upp igen, och det visade sig nu att hans personlighet hade förändrats. Från och med nu var han hederlig i affärer, from och trofast så att alla som kände honom blev förvånade. Förändringar mot en fördjupad och mera ansvarig inställning till livet har det ofta berättats om i samband med sådana här gränsupplevelser.
Själva upplevelsen berättar Aridaios inte direkt, utan det är hans vän Protogenes som återger historien för Plutarchos.
Aridaios upplevde hur hans själ eller riktigare, hans högre själsnktion -lämnade kroppen, och det kändes då som när en skeppstyrman slungas ut i havsdjupet. Strax efteråt kände han hur han höjde sig och märkte att han "andades med hela sitt jag" liksom att han kunde se åt alla håll' , som med ett enda öga'. Att personligheten hör sig och ser på detta sätt hör till de återkommande momenten i nutida berättelser om gränsupplevelser. Ingenting sägs om att han skulle sett sin egen kropp eller omgivningen. I stället berättas det om hur han gled mjukt fram på ett slags "stjärnglans" som en båt på en lugn sjö, och hur han rörde sig snabbt i vilken riktning han ville.
Nu fick han också se andra själar som steg uppåt som bubblor, och när bubblorna brast såg man själen i mänsklig form. Somliga förflytde sig rakt, andra cirklade runt i spiral upp och ner. Här kan man misstänka inflytelser från antika själsföreställningar. I de nutida rappprterna uppfattar man sig ofta själv som en rund eller formlös gestalt medan andra framträder i mänsklig form.
De flesta av själarna var obekanta för Aridaios, men han såg två eller tre som han kände igen. Någon kontakt fick han inte med dem, De ville inte höra på honom och undvek honom. I stället slog de sig lmman med andra liknande själar, och de rörde sig planlöst omkring under rop av klagan och skräck. De olycksaliga andarna är mycket vanliga i alla gamla berättelser om den andra världen. Moody talar en gånom hur någon har upplevt dem, hur de hasade planlöst omkring som kedjefångar" utan någon kontakt med omvärlden.
Så fördes Aridaios vidare och mötte lyckligare själar. Här återfann han också en släkting som han kände igen fastän han bara hade varit ett barn när denne dog. Släktingen blev nu hans ledsagare på färden. Särskilt Karlis Osis har i sina nutida rapporter talat om släktingar som vanliga ledsagare vid dödsbäddsupplevelser.
Till Aridaios' förvåning kallade släktingen honom för Thespesios namnet betyder "outsäglig" eller "underbar" och står väl här i symbolisk betydelse. Aridaios fick också veta att han inte var död utan att det var hans högre jag som hade lämnat kroppen, medan den lägre själsdelen låg kvar i kroppen som ett ankare. Thespesios som han kallas i fortsättningen upptäckte nu att det svävade en svag och skugglik linje efter honom, och den beskrivs sedan som ett "snöre". Det är alltså det i dessa sammanhang ofta omtalade "silversnöret". Som förbinder själoch kropp under sådana här omständigheter. Detta ordet har förmodligen bibliskt ursprung. I Predikaren 12:6 skildras döden i poetiska bilder, och där heter det till sist att "silversnöret rycks bort och den gyllene skålen slås sönder, och kroppen vänder åter till jorden och anden till Gud som har givit den".
De övriga andarna som Thespesios mötte, var genomskinliga och omgivna av ljus, men i olika klarhetsgrad. Somliga bar missprydande märken som släktingen förklarade. Det är olika lidelser som missfärgat själen: snåla och giriga blir bruna, grymma blir röda, njutningsna blir blågrå och avundsjuka blir gröna (!). Det tycks vara fråga en utstrålning som hos modernare författare kallas för "aura", som sägs vara bestämd av människans inre egenskaper.
Thespesios fick också se hur andarna blir straffade efter sina gärningar. Bäst är att bli prövad och renad redan i jordelivet. Den som kommer till andevärlden utan någon föregående rening blir utställd naken i själen" utan något som döljer dess egentliga karaktär. Just detta har ibland beskrivits av Moody som en av de prövningar hans patienter har fått uppleva.
Om dessa missfärgade andar fick Thespesios vidare veta att lidelserna plånas ut under hand, så att själen blir lysande och jämn i färgen. Men på somliga hjälper inte reningen, och de skickas då ner till nytt jordeliv på grund av sin okunnighet och begärelse Plutarchos uttrycker sig här på ett sätt som för tanken till hinduiska och budhistiska skrifter. Den som är svag till förnuftet och som inte har vant sig i kontemplation dras ner till en kroppslig existens. Detsamma med den som är fylld av begär och inte kan tillfredsställa dem utan en kropp.
Nu fördes Thespesios vidare av sin ledsagare, buren av ljusstrålar som av vingar. Han fick se en dionysisk grotta med ljuvliga dofter och en vänlig och festlig atmosfär. Han hade gärna velat besöka den men blev varnad. Den högre själsdelen blir nämligen upplöst av njutningar och dras mot kroppen på nytt av den lägre själsdelen. I stället fördes han nu vidare till den nattens och månens ort, där drömmarna vävts samman med sin blandning av sanning och illusion. Men sedan måste resan nått sitt slut. Ledsagaren märkte att "snöret" inte räckte längre utan hölls sträckt. Thespesios hade alltså nått gränsen och kuninte gå vidare utan att helt lämna sin jordiska existens. Samma gräns finns omtalad i nutida upplevelser i varierande symbolisk grad.
Det bar nu av nedåt igen, till obehagligare regioner, och Thespesios fick också se sin egen far plågas för sina gärningar. Ledsagaren försvann, och han såg sig omgiven av olyckliga och pinade själar. Allra sist kom han till den region där själarna bereds för återfödelse och fick vara med om hur man lät kejsar Nero återfödas som groda - det var väi kejsarens ambitioner som sångare som gjorde honom lämplig för just den rollen.
Allra sist rycktes han plötsligt in i kroppen igen. Texten är litet oklar just här, men man kan förstå den så att han blev inblåst i kroppen som genom en tub - det var i så fall en "tunnelupplevelse" av det slag som Moody och andra berättar om. Hos Moody finns uttrycket att själen eller jaget "sögs in i kroppen som genom en tratt". Omedelbart efter detta öppnade Aridaios ögonen för ett fortsatt jordeliv.
Som vi redan har sett, finns det många drag i berättelsen som är direkt övertagna från antik mytologi eller från allmänna föreställningar om livet efter detta. Men samtidigt finns här så många drag som påminner om Moodys rapporter om tunnelupplevelsen, själen som svävande och "allseende", de kontaktlösa andarna, ledsagaren, "silversnöret", gränsen för utflykten och det plötsliga rycket in i kroppen. Nog ger allt detta tillsammans ett intryck av att det är frågan om en motsvarande upplevelse. Naturligtvis kan historien sedan ha broderats ut av Aridaios själv, av den som berättade om den för Plutarchos och av Plutarchos själv.