Ref: Ur boken Medvetandet och döden av Kersti Wistrand - Jan Pilotti
Om man visar dessa skildringar för en nutida protestantisk teolog, kan det hända att man får reaktionen att detta är något typiskt grekiskt och hellenistiskt och helt främmande f6r kristen föreställningsvärld.
Det finns nämligen en utbredd uppfattning idag, särskilt på protestantiskt håll, att människan enligt kristen syn är en sådan enhet av kropp och själ att hon förintas helt i döden och väcks till nytt liv först på domens dag. Någon skilsmässa mellan kropp och själ kan det därför inte bli tal om. Ofta kallar man detta en "biblisk" syn i motsats till antikens hedniska med dess själsföreställningar.
Nu är detta inte någon gammal kristen uppfattning utan kan närmast spåras till början av detta århundrade. DEt var den tid då man på medicinskt och psykologiskt håll började betona människans psykofysiska enhet, och nutidsmedvetna teologer fann att detta stämde med en del utsagor man fann i bibeln och då särskilt i Gamla testamentet. Före den babyloniska fångenskapen var israeliterna ganska ointresserade av livet efter detta, och tanken att personligheten kan frigöras från kroppen finns inga exempel på från denna tid. (Ett möjligt undantag är framkallandet av Samuels ande i 1 Sam. 28.) Den som i Norden särskilt kom att betona det intima sambandet mellan kropp och själ i Gamla testamentet var den framstående danske exe- geten Johannes Pedersen.
Man drog nu den snabba slutsatsen att tron på en skilsmässa mellan kropp och själ skulle vara illegitim inom den kristna tron, och så har det också förblivit i förvånansvärt stor utsträckning. Förslagen till nytt jordfästningsritual för Svenska kyrkan ger intrycket av att den här uppfattningen också i framtiden kommer att dominera kyrkans officiella syn på döden.
Nu bygger ju den kristna tron i högre grad på Nya än på Gamla testamentet, och det är också här vi finner uppståndelsetron, som är en så viktig del av kristendomens lära om de yttersta tingen. Som vi har sett, härrör den ursprungligen från Iran och förmedlades av judiska grupper (framför allt fariseerna) och redan på persisk mark fanns också tron på att själen i döden går till en annan värld.
I sin avhandling Life after Death har den svenske forskaren Hans C C Cavallin kunnat ge många belägg på hur utbredd tron var bland judarna före Jesu tid att själen lever vidare efter kroppens död. Att Jesus själv tänkt på detta sätt framgår av hans liknelse om den rike mannen och Lasarus (som ju träffas på andra sidan medan den rike mannens bröder fortfarande är i livet) och i Jesu kända ord till rövaren på korset: "Idag skall du vara med mig i paradiset."
Det är mycket lätt att visa på hur man bland de äldsta kristna såg på döden som en skilsmässa mellan själ och kropp. En del extrema riktningar, framför allt de så kallade gnostikerna, menade att detta var en befrielse ur kroppens fängelse, men de kyrkliga författarna som bekämpade de gnostiska åskådningarna, trodde likafullt på att själen lämnar kroppen i döden. Den i våra dagar så omhuldade "heldödsteorin', finns omtalad i gammalkristen litteratur som' , den arabiska villfarelsen", eftersom den tydligen omfattades av en del kristna i Östern - den finns för övrigt kvar hos de s k nestorianerna i Irak ännu idag, och har också övertagits av islam.
Den allmänna tron bland de kristna var att den döde förs till de himmelska boningarna av änglar eller ibland av ärkeängeln Mikael (eller i motsatt fall att han störtas ned i avgrunden av onda andar, om nu detta blir ens lott). Det framgår bland annat av de gamla begravningsritualerna. Ännu idag sjunger man inom den katolska kyrkan den sköna avskedshymnen till den döde: "In paradisum deducant te angeli", (Må änglama föra dig till paradiset).
Är nu återigen allt detta bara "föreställningar" eller har människor upplevt något som har gett dem vissheten om att livets slut gestaltar sig på detta sätt? Redan hos judarna och de första kristna fanns det siare och skådare, som menade sig kunna få en inblick i den andra världen. Johannes Uppenbarelse i vår bibel är bara ett exempel på det. Berättelser av det här slaget -apokalypser som de kallas - följer ofta ett bestämt litterärt schema, och det kan vara svårt att hitta den verkliga erfarenhet som kan ha legat till grund.
Såvitt jag vet, har vi inte något exempel i tidigkristen litteratur på att någon skulle ha fått en inblick i den andra världen på dödsbädden eller i tillstånd av medvetslöshet. Däremot talas det ibland om hur den döende ser dem som skall hämta hem honom (änglar, helgon, Jesus själv).
Går vi längre fram i tiden finner vi desto flera exempel. Från tidig medeltid är nämligen besöken i den andra världen ett stående litterärt tema. Sin höjdpunkt får det i Dantes Divina Commedia, "den gudomliga komedin", som låter huvudpersonen vandra genom helvete, skärseld och paradis till himlens högsta höjder med Vergilius som ledsagare och i den senare delen Dantes älskade Beatrice. Detta gör nu inte anspråk på att vara en verklighetsskildring, men bakom Dante finner vi den omfattande litteraturart som inbegriper skendödsupplevelser av välbekant slag.
Ett nordiskt exempel från ganska oviss tidpunkt är det norska Draumkvaede, "Drömkvädet". Det är en ballad, som har sjungits intill sen tid, och som handlar om en annars obekant man vid namn Olov Åsteson. Han föll i sömn på julafton och låg i djup dvala till Trettondagen. Då red han till kyrkan och satte sig i porten, där han berättade om vad han hade varit med om. Han hade ridit genom törnesnår, som hade slitit hans naglar av händer och fötter. Han hade ridit över Gjallarbron - här som på andra ställen i balladen hittar vi inslag av gammalnordisk religion. Vid domen ser han hur den skrämmande Grutte Gråskägg kommer från helvetet med sin skara, ärkeängeln Mikael blåser sin basun och väger själarna på sin våg, så som han också gör på medeltida svenska kyrkoffiålningar. Goda och onda får sin rättvisa lön.
Den här sortens litteratur kallas ofta visionsdiktning, och i själva namnet finns antytt att det är frågan om dikt och inte om verklighet. Och visst kan man se hur motiven har vandrat från den ene visionären till den andre. De medeltida skendödsberättelserna har omisskännliga drag gemensamma. Alla berättarna har lämnat kroppen, och alla har de färdats genom olika regioner bortom dödens gräns, ofta i sällskap med en ledsagare. Men många motiv känner vi igen från medeltida föreställningsvärld. Det är ett medeltida kristet universum som man färdas genom. Ledsagarna är ofta änglar. Där är helvetet med sina flammor och stinkande pölar, där djävlarna plågar de osaliga. Där är det muromgärdade och grönskande paradiset, där de saliga vandrar omkring vitklädda. Där finns också ett drag som inte alls hör hemma i kristen föreställningsvärld utan i persisk: själarna måste vandra över ett bråddjup på en bro som är bred och trygg förde rättfärdiga och trådsmal för de gudlösa. Dröffikvädets Gjallarbro är en nordiskt klingande variant på det temat.
Man saknar också detaljer, som skulle kunna ge ett mera påtagligt och psykologiskt trovärdigt intryck. Ingen berättar om hur det känns att lämna kroppen, att vara kroppslös eller att så småningom återvända till kroppen. Där är Plutarchos' skildring ofantligt mycket rikare. Men de bristerna är inte skäl nog att döma ut de medeltida berättelserna som fromma påhitt utan bakgrund i verkliga upplevelser. Medeltiden var sällan intresserad av psykologiska förlopp, och det är helt naturligt att man vid återberättandet slipade bort alla personliga drag i upplevelsen som ovidkommande. Det var ju inblickarna i den andra världen som man ville ha.
Den engelske munken Reda Venerabilis (omkring 700 e Kr) skrev en bekant engelsk historia, där han också tog med två berättelser av detta slag. Den ena förefaller vid första anblicken ganska konventionell, men den bygger på en äldre och mera utförlig skildring, som är av en okänd författare, och som har bevarats i flera handskrifter. Det visar sig att Reda har tagit bort många av de detaljer som vi tycker är intressantast, medan han har bevarat sådant som vi snarare uppfattar som medeltida allmängods. Det ger en inblick i hur berättelser av detta slag kan ha omformats i traditionen och förlorat sin ursprungliga upplevelsekaraktär.
Huvudpersonen är en irisk munk vid namn Furseus, som omkring år 650 var abbot i Cnobheresburg, troligen i Suffolk, England. Han blev en gång svårt sjuk, förlorade medvetandet och troddes vara död: "Medan han låg där, såg han hur fyra händer sträcktes ner mot honom i mörkret, tog fatt i hans armar och lyfte honom, buren av snövita fjädrar.
Sa småningom uppfattade han att han bars av två änglar, och tillsammans med dem var en tredje, som bar sköld och svärd. Ganska snart beordrade de honom att återvända till kroppen, något som han bara motvilligt gick med på, och plötsligt var han tillbaka i kroppen utan att kunna säga hur det hade gått till. Men sjukdomen var inte övervunnen, och några dagar senare upprepades händelsen. Återigen mötte han de tre änglarna och dessutom två avlidna vänner, som varit präster, och som nu undervisade honom om allehanda ting. Dessutom mötte han både änglar och demoner och blev bränd mellan skuldrorna och på kinden av en man som han hade haft en relation till under sin livstid. Till sist fördes han upp på kyrkans tak, och där såg han genom taket hur hans kropp låg där nedanför, men han kunde varken urskilja de omkringstående eller sina egna kläder. Sa såg han bröstet öppnas i sin kropp och återvande så hastigt. Brännmarkena syntes sedan tydligt på skuldrorna och kinden hela livet."
Detta att man ser sin kropp uppifrån hör ju till de allra vanligaste erfarenheterna vid utomkroppsliga upplevelser. Berättelsen är betydligt utförligare an vad som är beskrivet här och är värd ett eget studium.
Den andra berättelsen handlar om en man vid namn Drycthelm. Den har för övrigt observerats av Moody, som namner den vid ett tillfälle.
Drycthelm var familjefar och levde i Cunningham i norra England. Han insjuknade, och hans tillstånd förvärrades tills dess han en natt avled. Men redan i gryningen vaknade han till liv igen och kunde berätta om sin upplevelse för hustrun. Sedan begav han sig till kyrkan för att be, och delade så sin egendom mellan sina anhöriga och de fattiga för att sjalv fortsätta ett strängt eremitliv i ett narbeläget kloster:
Enligt vad han skall ha berättat, hade han fått en ledsagare i en man med lysande klädnad, och de vandrade i tystnad österut - väderstrecket återkommer i många andra liknande berättelser. De kom så till en fasornas dal med brinnande flammor med hagelskurar och bitande snö, där vanställda människosjälar drev hit och dit. Men detta var inte helvetet, förklarade ledsagaren, utan en reningsort for dem som inte har gjort bot i sitt liv. Sedan fördes Drycthelm till det verkliga helvetets port, en flammande avgrund, där andarna störtades ner av demoner.
Men så bar vägen vidare, de klättrade över en hög mur och kom till en blommande vårang, där vitklädda människor vandrade omkring eller satt tillsammans. Detta är inte himlen, fick han veta, utan en förgard, men någonstans ifran kom underbar sång och en ljuvlig doft som en hälsning från det himmelrike som Drycthelm nu inte kunde få se.
Han förflyttades så snabbt tillbaka till kroppen utan att kunna redogöra för hur det gick till.