Hela skildringen (längre innehåll) på engelska:
Private Dowding
Ref: Ur boken Medvetandet och döden av Kersti Wistrand - Jan Pilotti
Så följer några citat från ännu en skildring av en separation, nedtecknade av Pole. Det är en soldat som berättar en upplevelse från skyttegravarna i Frankrike under första världskriget, augusti 1916:
" Jag har fullkomligt klart minne av hela händelsen. Jag stod och väntade vid hörnet av en skyttegrav för att gå på vakt. Det var en fin kväll. Jag hade ingen särskild känsla av fara, innan jag hörde visslingen av en granat. Så följde en explosion någonstans bakom mig. Jag hukade mig ned automatiskt, men det var för sent. Något slog mig hårt, hårt, hårt i nacken. Ska jag någonsin glömma hur hårt det var? Det var det enda obehagliga jag kan minnas. Jag föll, och i fallet, utan någon tydlig period av medvetslöshet, fann jag mig utanför mig själv!
...Jag visste inte om jag, genom chocken från granaten, hade hoppat ur min kropp tillfälligt eller för alltid...Det var som om jag drömde. Jag hade drömt att någon eller något hade slagit ner mig. Snart skulle jag vakna upp och finna mig själv i skyttegraven, väntande att gå på vakt. Allt hände så enkelt.
...När jag fann att mina två kamrater kunde bära min kropp utan min hjälp sackade jag efter: jag bara följde dem i en underligt ödmjuk stämning. Ödmjuk? Ja, för att jag föreföll så onyttig. Vi mötte en bårgrupp. Min kropp lyftes upp på båren. Jag undrade när jag skulle tillbaka in i den igen...
Min kropp sändes till närmaste förbandsstation, och efter undersökning till ett bårhus. Jag stannade vid den hela natten, vakande men utan tankar. Det var som om hela mitt väsen, känslor och tankar hade blivit satta ur funktion av någon makt utanför mig sjalv. Denna förnimmelse kom gradvis över mig allteftersom natten skred fram. Jag väntade annu att vakna upp i min kropp igen det vill säga, i den mån jag alls tänkte något. Så förlorade jag medvetandet och sov djupt.
Inga detaljer tycks ha undsluppit mig. Nar jag vaknade, hade min kropp försvunnit! Så jag sökte och sökte! Det började gå upp för mig att något märkligt hade hänt, fast jag ännu kände mig som i en dröm jag snart skulle vakna ur. Min kropp hade blivit begravd eller bränd, jag vet inte vilket. Snart slutade jag leta efter den.
Då kom chocken! Den kom utan varsel - plötsligt. Jag hade blivit dödad av en tysk granat! Jag var inte längre levande."
Denna skildring av en separation skiljer sig uppenbarligen på en väsentlig punkt från de tidigare citerade: individen kom aldrig in i kroppen igen. Han var "död" - men kunde andå uppleva, tänka, känna.
Hur kunde han då meddela sig? Pole berättar i inledningen:
"Måndagen den 12 mars 1917 vandrade jag vid havet, när jag kände närvaron av någon, Jag såg runt; ingen var inom synhåll. Hela den dagen hade jag känslan av att någon följde mig och försökte nå mina tankar. Plötsligt sa jag till mig själv: 'Det är en soldat. Han har blivit dödad och vill meddela sig!' Den kvällen råkade jag träffa en kvinna som har en viss grad av klarvoajant förmåga. Jag hade glömt soldaten, tills hon beskrev en man i khaki, sittande i en stol nära mig. Han såg spänt mot mitt håll. Hon sa att han var vuxen, hade en liten mustasch och verkade bedrövad.
Han verkade inte vara utpräglat intelligent, men ärlig. Jag kom hem och satte mig vid skrivbordet. Strax började min penna röra sig. Rörde jag den? Ja, på ett ofrivilligt satt. Tankarna var inte mina, språket var lite ovanligt. Ideer överfördes i korta, enkla meningar. Det föreföll verkligen som om någon intelligens utanför mig själv talade genom mitt medvetande och min penna.
Några av dessa ideer stämmer inte med de föreställningar jag hade. De meddelanden jag på detta sätt tog emot från 'Thomas Dowding', skollärare, soldat och lite av en enstöring, har jag skrivit ner exakt som jag fick dem."