Dante Alighieri, även Durante Alaghieri, kallad Dante
Född mellan 18 maj och 17 juni 1265 i Florens i Toscana, död 13 eller 14 september 1321 i Ravenna i Emilia-Romagna, var en italiensk författare, ämbetsman och statslärd.
Dante räknas som en av västvärldens största författare genom tiderna. Mest känd är han för sitt epos Divina Commedia, som var begynnelsen till att latinet undanträngdes till förmån för italienskan, och vars handling förnyade berättarkonsten. För eftervärlden är Commedia också ett dokument om världsbilden vid tiden för verkets tillkomst.
Ur
Dantes Divina Commedia
IGENOM MIG MAN GÅR TILL
SORGESTADEN,
IGENOM MIG MAN GÅR TILL EVIG
SMÄRTA,
IGENOM MIG TILL DE FÖRDÖMDAS
SLÄKTE.
RÄTTVISA DREV DEN HÖGE, SOM MIG SKAPAT,
MIG HAR GUDOMLIGHETENS ALLMAKT
GRUNDAT,
DEN HÖGSTA VISHET OCH DEN FÖRSTA
KÄRLEK.
Ej FÖRE MIG FANNS NÅGOT SKAPAT,
ENDAST
DET EVIGA, OCH EVIGT SKALL
JAG VARA.
LÄMNEN VARJE HOPP I SOM
HÄR INGÅN!
De orden, ristade med mörka färger,
jag ovanför en dyster port såg skrivna; Och jag till Mästarn: »hård syns deras mening».Men han mig svarade som väl förfaren: »Vad här bör lämnas, det är allt slags misstro, här måste allt slags klenmod utdött vara.
Vi hava kommit till den ort jag sagt dig, där du skall se de sorguppfyllda skaror, som om det högsta goda mist all kunskap.
Och när han hade fattat mig vid handen, så lugn till uppsyn att jag därav styrktes, han förde in mig i den dolda världen.
Där ljödo suckar, gråt och höga verop emot oss i den stjärnetomma rymden, så att i början jag till tårar rördes -
En språkförbistring, fasansfulla eder, ord utav smärta, ljud av vrede, röster än gälla och än hesa. slag av händer
där vållade ett larm, som ständigt kretsar i denna luft av evighet förmörkad, likt flygsand, när den virvlas kring av vinden.
Och jag, med huvudet av fasa omvärvt, till honom sade: »Mästare, vad hör jag? vad folk är detta, så av kval besegrat?»
Och han till mig: »så ömkligt är det tillstånd vari här dväljas deras usla själar som levde utan skam och utan ära.
De sällas nu till dessa fega änglar, som, ej genstörtiga, ej heller trogna mot Gud, sig söndrade från honom höllo.
För att ej varda mindre skön dem Himlen förstötte, och ej helvetet dem mottar, ty syndarne sig skulle tycka bättre.»
Och jag: »o Mästare, vad är så svårt då för dem, att det dem kommer så att klaga?» Han svarade: »jag skall helt kort det säga.
För dessa något hopp om död ej finnes, och deras blinda liv är så föraktligt att de avundas varje annat öde.
Ej deras eftermäle tåls av världen, Rättvisa och barmhärtighet försmå dem: På dem ej spillom ord, men se och framskrid! »
Jag såg mig om och märkte då en fana, som svängde kring och rände fram så häftigt, att hon mig tycktes ledas vid all vila.
Och efter henne drog av folk ett följe så stort, att aldrig jag förmoda kunnat att döden hade nedergjort så många.
När jag bland dem igenkänt en och annan, jag såg mig kring och varsnade dens skugga, som utav klenmod uppgav höga kallet.
Omedelbart förstod jag och vart viss på, att det de feges anhang var, vid vilka Gud stygges, och hans fiender desslikes.
De stackarne, som aldrig levat livet, de voro nakna och de stungos mycket av getingar och bromsar, som där voro.
Ur deras anlete dessa togo blodet, som sedan, tårbemängt, vid deras fötter vart samlat upp av vämjeliga maskar.
När så jag vidare mig gav att skåda, såg vid en väldig flod jag folk på stranden och sade därför: »Mästare, förunna
mig att få veta, vilka dessa äro och vad så brått till överfart dem driver, som jag mig skönja tror i skumma ljuset.»
Och han till mig: »det skall dig varda kunnigt, då våra steg invid den dystra stranden av Acheron snart nog vi skola hejda,
Då, sänkande av blygsel mina ögon och rädd att honom med mitt tal besvära höll jag mig tyst till dess vi nådde floden.
Då se, där kom emot oss på en farkost en gubbe, vit av seklers snö i håret, och ropade: »ve eder, usla själar!
Ej hoppens nånsin åter att se ljuset! jag kommer att dit över eder föra till evigt mörker uti glöd och kyla.
Och du som står där, varelse som lever, dig laga bort från dem som äro döda!» Men när han såg att dockjag ej gick undan,
så sade han: »ej här, vid annan färjstad, på andra vägar når du andra stranden. Mer lätt den båt bör vara, dig skall bära.»
Ledsagarn då: »ej må du vredgas, Charon; man vill det så, där vad man vill man mäktar, och därför må du icke spörja mera.»
Då vordo kindens ludna knotor stilla på färjemannen vid det svartblå träsket, kring vilkens ögon ringlade sig lågor.
Men dessa själar, tröttade och nakna, med tandagnisslan de sin hy förbytte, så snart de hade hört de bistra orden.
De Gud förbannade, och far och moder, allt mänskosläktet, orten, stunden, fröet till deras avelse och deras födsel.
Sen drogo de sig under strida tårar tillsammans alla till den hemska stranden, som bidar en och var som Gud ej fruktar.
Med glöd till ögon avgrundstjänarn Charon dem giver tecken, samlar dem i båten och slår med äran efter den som dröjer.
Liksom på hösten bladen sakta lossna ett efter annat, tills omsider grenen ser all sin klädnad liggande på marken:
så dessa, Adams onda säd, sig störta nu ned från stranden en och en i sänder på Charons vink. som fåglar efter locklåt.
Sen färdas fram de över mörka böljan och förrn de stigit av på andra sidan sig samla ren på denna nya skaror.
»Min son», begynte nu den blide Mästarn, »de mänskor, vilka dö i Herrens vrede, församlas alla hit från alla länder,
och redo äro de till överfarten, ty så gudomlig rättvisa dem sporrar, att fruktan varder vänd för dem i trängtan.
En skuldlös själ ej nånsin far häröver, och därför, om nu Charon på dig brummar, du väl kan veta vad hans tal betyder.»
När dessa ord han sagt, det dystra fältet så häftigt skalv, att än vid blotta minnet av denna skräckjag svettas utav ångest.
En storm bröt fram ur tårbegjutna jorden och sände ut en blixt med högröd flamma, den där medvetandet så helt betog mig,
att ned jag sjönk likt en, som sömnen griper.
(Inferno, tredje sången)
»Vexilla fegis», sade mästarn nu, »prodeunt inferni.- sök med blicken tränga dit bort, och avgrundsfursten skönjer du!»
Och som en väderkvarn då töcken hänga i luften eller mörkret faller på, ter sig på avstånd då dess vingar svänga
för vinden, såg jag här en byggnad stå, men blåsten var så våldsam attjag ryste och sökte lä bak mästarns skuldror få.
Jag skildrar det med bävan: isen hyste här skuggor, frusna in från tå till topp: likt halmstrån under glas de mot oss lyste.
Och en del låg, en stod med benen opp och en med huvudet, och andra böjde båglikt, med hjässan sänkt mot tån, sin kropp.
Vi gingo vidare tills mästarn dröjde och mot det väsen, som ju en gång lär ha varit underskönt, sitt finger höjde
och drog mig fram och pekade: »Se där! Låt ej Dis' åsyn dig på flykten driva, men väpna dig med mod, det tarvas här.»
Begär ej, läsare, att jag skall skriva hur blodet frös och kraften svek min själ ty ord förmå ej sådant återgiva!
Jag levde ej, slogs ej av skräck ihjäl, försök att se - din fantasi ej svike! mig så: ej död. men utan liv likväl!
Här såg jag kejsaren i smärtans rike till halva bröstet ovan isen stå, och snarare är jag en jättes like
än jättar med hans armar mätas må: försök dig då den helhet föreställa, som med en sådan del ihop kan gå!
Var han så skön, då han lät trotset svälla mot Skaparn, som han nu var ful, förstod jag gott att han är allt eländes källa.
O vilket under! På hans huvud stod ej blott ett anlete att se, men trenne: ett satt i mitten och var rött som blod,
och över var sin skuldra andra tvenne; och alla löpte hop på hjässans mitt och sammanhängde endast genom henne.
Det högra skiftade i gult och vitt, det vänstra samma hudfärg företedde, som folk som kallar Nilens hemland sitt.
Ett vingpar, sådan fågel värdigt, bredde sig under vart och ett: för havets bris väl aldrig större segel blivit sedde.
De flaxade på läderlappars vis förutan hjälp av fjädrar, och då bröto tre vindar fram beläggande med is
Cocytus, och sex ögon tårar göto, som jämte munnens blodbemängda spott längs trenne hakor strax i droppar flöto.
Var käft en syndare fått på sin lott och som man bråkar lin, så söndermalde dess tänder den, som han att pina fått.
Den mittersta ej tandens hugg så kvalde som plågan, då han, klöst av vassa klor, ' med flikar av sin rygghud bot betalde.
»Judas Iskariors pina är så stor som ingen annans: medan benen svänga i luften, huvudet i svalget bor.
Men av de två, vars skallar nedåt hänga är Brutus den det svarta gapet bär
- i ordlös smärta ses han kroppen vränga -
och den så kraftigt byggde Cassius är. Men natten oss sitt mörker redan bringar, tid är att gå, vi ha sett allting här.»
Så sade mästarn. Kring hans hals jag svingar min arm, han väljer tid och rum i hast och knappt de öppnats, dessa jättevingar,
förrn han vid luden kropp sig klängde fast, och mellan isen och det täta håret från tofs till tofs han gick med mig som last.
Men då vi hunnit till den punkt, där låret med höften möts, han andfådd vände om och vred sig runt ett varv där mitt i spåret:
nu vid den andres ben tians huvud kom och uppåt klev han - att jag återfördes till helvetet jag såg i andanom.
»Släpp icke taget! » mästarn varna hördes , »Från ondskans hem slik stege bör man gå! » Hans barm sig flämtande i vågor rördes.
Ett hål i klippan släppte ut oss två, jag sattes ned och länge ej det dröjde förrn själv han stod på samma stenplatå.
Och mina blickar jag ånyo höjde i tro att samma syn som nyss få se, att Lucifer höll benen uppåt böjde.
Men att jag häpnade, det tro blott de som punkten, av oss två just överskriden, ej i sin enfald riktig tydning ge.
»Upp», sade mästarn, »och försitt ej tiden, vår väg är lång och grovt är stigens grus och dagens tredje timme halvt förliden.»
Vi stodo ej i något slottslikt hus, i en naturlig fängselhåla bara med ojämnt golv och mycket sparsamt ljus.
»Förrän jag lämnar detta djup, förklara, o herre», bad jag, då jag rest mig opp, »min villa, och på några frågor svara!
Var ha vi isen? Varför står hans kropp nu upp och ned? Och hur kan solen hinna från kväll till morgon i så hastigt lopp?»
Du bortom punkten tror dig än befinna där förstjag tuggade den orm så led, som genomborrar världen, men besinna:
där borta var du än då jag klev ned, men jordens mitt, dit alla tyngder glida, just då jag vände mig du överskred.
Din hemisfär är nu på motsatt sida mot den, som jordens stora fastland bär, på vilkets topp den man fick döden lida,
som fri från synder fötts och levat där. Din fot en liten halvsfär nu beträder, som andra sidan mot Judecca är.
Där råder kväll då morgonsol oss gläder, och han, vars ragg var stegen där jag klev, alltfort sin kropp tvärs genom isen träder.
Hit var det han från himlen störtad blev, och all den jord, som denna sida prydde, kröp under havet då i skräck och drev
upp till vårt halvklot, och kanhända tydde man gropen rättast så att ovanför ett berg rests av den jord som undan flydde.»
Ett rum där nere lika långt oss för från Belzebub, som denna ränna räcker: ej ögat varsnar det, men örat hör
det brus en liten bäck därinne väcker, då den med sakta lutning slingrar sig längs klippan, där dess våg sig bana bräcker.
Min ledare och jag längs lönnlig stig begynte upp mot ljusets värld att vandra, och ingen vila u nnade jag mig.
Och han gick först, jag följde som den andra, tills jag blev varse himlens sköna ting i klippans hål: vi trädde med varandra
dit ut och återsågo stjärnors ring.
(Inferno, trettiofjärde sången)
»Jungfru och moder, född av den du födde, ödmjuk och upphöjd mer än allt som skapats, mål som bestämts i den Eviges rådslag.
du ensam gav den mänskliga naturen så ädel form, att skaparen fann värdigt att som dess egen skapelse bli danad.
Inom ditt sköte blev den kärlek upptänd, som med sin värme här i fridens rike har givit frö och växt åt denna blomma.
Kärlekens middagsglöd är du här uppe för oss, och bland de dödliga där nere förblir du hoppets ständigt friska källa.
Kvinna, du är så stor och är så mäktig, att den som vill få nåd utan din tillhjälp, hans önskan söker flyga utan vingar.
Din godhets gåva når ej fram allenast till den som ber, men även många gånger den ger sig fritt och förekommer bönen.
Hos dig förbarmande, hos dig omtanke, hos dig all storsint hjälp, hos dig förenas vad som i skapelsen det finns av godhet.
Nu denne här, som från det lägsta djupet i universum ända hit lärt känna en efter en hur andarna fortlever,
bönfaller dig, att han av nåd må hjälpas till sådan kraft, att han kan lyfta blicken än högre upp till salighetens fullhet.
Och som jag för mitt seende har törstat, gör jag för hans med alla mina böner och vänder mig till dig, att de må hjälpa,
att du med dina böner måtte skingra för honom dödlighetens alla dimmor, så att han ser den högsta glädjen öppnas.
Så ock jag ber dig, drottning, du som mäktar det som du vill, att du bevarar friska hans känslor efter allt som han fått skåda.
Må ditt beskärm hans mänskodrifter tygla: se, Beatrice och så många sälla mot dig för mina böner sluter händer! »
De ögon, som Gud själv i kärlek vördat, såg på den bedjande och gjorde tydligt, hur ödmjuk bön är henne välbehaglig,
varpå de lyftes mot det högsta ljuset, mot vilket vi får tro att intet öga av jordisk varelse så klart kan riktas.
Och jag som nalkades det sista målet för all min längtan, så som jag där borde, förnam allt hetare min åtrås iver.
Då gav mig Bernhard leende ett tecken att blicka uppåt, men jag hade redan gjort av mig själv alldeles som han ville:
ty nu hade mitt öga blivit klarsynt, och mer och mer det trängde in i strålen ifrån det höga ljus, som självt är sanning.
Mitt seende blev från den stunden större än alla ord, till sådan syn för svaga, som minnet sviktar för det övermåttet.
Lik den som då han drömmer har en synbild och efter drömmen än förnimmer känslan, som dröjer kvar, men inte minnes annat,
sådan är jag, ty nästan helt försvunnen är denna syn, men ännu genomgjutes mitt hjärta av den sällhet, som den födde.
Så töar också snön och smälts i solen, och så för vinden i de lätta löven försvann orakelsvaren från Sibyllan.
O högsta ljus, som lyfter dig så fjärran från mänsklig fattningsgåva, ge mitt sinne tillbaka litet av vad jag fick skåda,
och skänk du åt mitt språk en sådan styrka, att av din härlighet en enda gnista det må bevara till en framtids släkten,
ty om ett grand därav finns i mitt minne och något tonar fram i dessa verser, skall mera fattas av din kraft och seger.
Jag tror, att av den giöden, som jag utstod från strålens starka glans, jag blivit bländad, om från den mina ögon hade bortvänts.
Och jag minns väl, att jag blev mera modig därav att utstå denna och förena min egen blick med dess gränslösa tjuskraft.
O överflöd av nåd, som lät mig våga att fästa blicken mot det höga ljuset, så mycket mina ögon det förmådde!
I detta djup såg jag det innefattas, av kärlek i blott en volym hopbundet, som sprids i delar genom universum,
och tingen, tillstånden och deras samband liksom där sammansmälta i en enhet, som mina ord här endast låter skymta.
Hur den universella formen hophålls, tror jag att jag där såg, ty större glädje, då jag så säger, känner jag mig njuta.
En enda punkt är för mig mera sällsam, än under sekler minnet var av färden, då Argos skugga slog Neptun med häpnad.
På sådant sätt mitt sinne, helt försjunket, i spänt betraktande, orörligt, ivrigt, blev ännu mera upptänt att få skåda.
Av detta ljus en människa blir sådan, att vända sig från det mot annat synfält är henne helt och hållet uteslutet;
ty allt det goda, som är mål för viljan, sig samlar där, och utanför det ljuset är allting bristfullt, som där är fullkomligt.
Och nu måste mitt tal bli mera torftigt på ord, också om detjag minns, än barnets, som fuktar tungan än vid modersbröstet.
Ej därför, att det mer än en gestaltning där funnits i det ljuset, som jag mötte, ty lika är det alltid, som det varit;
men för min synförmåga, som förstärktes hos mig av skådandet, den enda bilden, då jag förändrades, mig tycktes skifta,
Inom den djupa, skinande substansen hos detta höga ljus tre ringar syntes i trenne färger men med samma omkrets;
likt regnbågar den ena av den andra var speglad, och som eld den tredje tycktes, vars låga närdes lika från dem båda.
Hur svagt är väl ej ordet och hur kraftlöst mot det jag minns! och detta mot visionen är sådant, att ej ordet 'litet' räcker.
O högsta ljus, som ensamt i dig vilar, du ensamt fattar dig, och av dig insett och fattande dig älskar du och glädes!
Den cirkelform, som syntes innesluten i dig liksom av ljus en återspegling, då mina ögon noga iakttog den,
inom sig själv och lika i sin färgton mig tycktes tecknad med vår egen avbild, varför jag fäste blicken skarpt emot den.
Liksom en matematiker kan grubbla på cirkelns mätning och han inte lyckas att tänka ut den formel, som han söker;
sådan var jag inför den nya synen: se ville jag hur bilden kunde ingå i cirkeln, och hur den där var belägen;
dock därtill bar ej mina egna vingar, men plötsligt genombävade mitt sinne ett blixtsken, som uppfyllde all dess längtan.
Här svek min kraft den höga fantasien; men nu min önskan och min vilja följde, liksom ett hjul som drives jämnt och lika, den kärlek, som rör sol och andra stjärnor.
(Paradiso, trettiotredje sången)