Swedenborgs religiösa

betydelse i världen

Det övergripande kännetecknet för swedenborgianismen har ända från början varit det sociala ansvaret, och av både historiska och ideologiska skäl finns största antalet "swedenborgare" i dag i det svarta Afrika, i såväl Väst- som Sydafrika. Sedan början av innevarande sekel har också tusentals människor fängslats av Swedenborgs lära och bildat kyrkoförsamlingar i Ghana, Nigeria, Sydafrika, Lesotho och Zimbabwe. Detsamma gäller även i många länder i Europa, Nordamerika, Indien, Japan, Korea och i Australien.

AV OLLE HJERN

Emanuel Swedenborgs skrifter har för många framstått som skrivna på ett alltför filosofiskt språk eller som alltför svårtillgängliga på grund av sin ovanliga teologiska form med dess beskrivningar av andarnas värld som en nära nog självklar verklighet. Att några av dessa sedan Swedenborgs livstid gått ut i märkligt stora upplagor och översatts till kanske fler språk än några andra av en svensk skrivna böcker torde förvåna många, men är ett obestridligt faktum.

Under sin livstid hade Swedenborg inte stora möjligheter att grunda något sällskap eller samfund för att föra ut sina tankar till en större omvärld, men fasta kretsar av troende anhängare fanns, främst i London och i Göteborg. Visst kombinerades i dessa kretsar intresset för de nya lärorna, ibland med ett intresse för det ockulta och någon gång med ett intresse för medveten kontakt med den andra världens varelser, men det viktigaste var en ny inspiration till socialt ansvar, att göra nytta bland medmänniskorna.

Swedenborg förklarade ju uttryckligen i sina religiösa skrifter att samhället är människans nästa i samma mån som den enskilda människan. I några av de första "swedenborgska" sällskapen kombinerades följaktligen det religiösa med det sociala engagemanget.

Så bildades t ex ett sällskap i Manchester 1778, där konsumentkooperationens idé‚ såg sin första begynnelse, och i Sverige ett i Norrköping, där man samlades for att motverka slaveri och slavhandel.

Femton år efter Swedenborgs död bildades den första organiserade fristående församlingsenheten med hans lära som grundval. Detta ägde rum i London och ledaren var boktryckaren Robert Hindmarsh, som med lottens hjälp ansågs bli prästvigd av Herren själv. Församlingens första namn var "Den Nya Kyrkan, betecknad som det Nya Jerusalem i Uppenbarelseboken". Man menade att man måste skilja sig från de villfarna etablerade kyrkorna för att enligt Swedenborgs budskap kunna tillbedja Jesus Kristus i hans gudomliga människonatur som Gud och frälsare.

Denna således "separatistiska" eller "frikyrkliga" grupp stod då i motsättning till den kraftfulla verksamhet i swedenborgsk anda, som leddes av kyrkoherden i Manchester, John Clowes, som bestämt hävdade att "Den Nya Kyrkan" om möjligt borde stå kvar och verka inom de större och etablerade kyrkorna. Ett mycket aktivt utgivningssällskap fanns i Manchester där bl a utgavs John Clowes översättning av Swedenborgs "Arcana Calestia", och Clowes kunde också organisera många studie- och samtalskretsar där man främst sysselsatte sig med Swedenborgs skrifter. I Sverige finns en liknande motsättning med August Nordenskjöld som företrädare för separatisterna med sin i Köpenhamn publicerade Församlingsformen i det Nya Jerusalem och den "inomkyrkliga" swedenborgska linjen som kom i dagen i uppsalaprofessorn Gustaf Knös "Samtal med mig själv om själen, människan och Gud". I Sverige kunde man dock, på grund av den bristande religionsfriheten, inte ens tänka på att förverkliga församlingstanken förrän hundra år efter den första församlingsbildningen i England. Denna bakgrund är alltjämt märkbar, och paralleller finns i andra länder, t ex i Tyskland och Schweiz.

Det har påpekats att kretsen kring Hindmarshs församling i London under de första åren måste ha bestått av en sällsam krets av begåvade och idérika människor. Där fanns exempelvis svenskarna Carl Bernhard Wadström och August Nordenskjöld, båda ivriga kämpar mot slaveri och slavhandel, och även Thomas Thorild som hos Hindmarsh utgav "True Heavenly Religion Restored". Likaledes fanns där skalden och konstnären William Blake och skulptören John Flaxman. Man gav också ut New Jerusalem Magazine, där särskilt Wadström och Nordenskjöld medarbetade, och som till stor del kom att ägnas åt Afrika och afrikanernas situation, dessa som så positivt skildrats av Swedenborg. Sedan följde snart en märklig och omfattande utbredning av Nya Kyrkans grupper i Lancashire som fortfarande är ett av de församlingstätaste distrikten i världen. Särskilt en framåtsträvande klass av hantverkare greps av det nya budskapet. Det var en pionjärtid för det allmänna skolväsendet for vilket de nykyrkliga ivrigt kämpade. Ofta anlades en folkskola i nära anslutning till kyrkobyggnaderna. Strävandet efter skolor och -utbildningsanstalter för alla fanns även inom Nya Kyrkan i Sverige, bland "Skara-swedenborgarna" och i kretsen kring Carl Jonas Love Almqvist.

Kort efter den första församlingsbildningen i England organiserades också grupper av Nya Kyrkans bekännare i den Nya Världen, i Kanada och i kolonier som höll på att frigöra sig från den engelska överhögheten. En av medlemmarna i Hindmarshs församling i London, James Glenn, började föreläsningsverksamhet i Philadelphia, Pennsylvania, och organiserade senare en församling vid sin plantage i Demerara i Guayana i Sydamerika. En tidig legendarisk missionär för Nya Kyrkan i Amerika var John Chapman, kallad Johnny Appleseed, eftersom han förutom sitt ivriga missionerande överallt planterade äppelträd under sina långa färder i Amerikas vildmarker. Han utgjorde då den lilla pionjärkretsen i Philadelphia, som då troligen var centralpunkten för den amerikanska Nya Kyrkan. Något senare blev den Boston i Massachusetts i New England. Där bildades en församling av främst unga studenter och intellektuella som kom att få en stor betydelse för amerikanskt kulturliv. Kända förgrundspersoner var bl a tre generationer präster med namnet Worcester, vilka också spelade en stor roll vid organiserandet av en teologisk skola för prästutbildning år 1867. I denna krets fanns också några av dem som särskilt omtalas i Fredrika Bremers "Hemmen i den nya världen", t ex juristen och amatörteologen Theophilus

Parsons och den filosofiske skribenten Sampson Reed, en nära vän till den kände filosofen Ralph Waldo Emerson och av stor betydelse för dennes tänkande. I periferin fanns, förutom Emerson, James-familjen med Henry James och hans söner och flera av de författare som möttes i Concord i Massachusetts. Alla dessas betydelse för amerikanskt kulturliv blev utomordentligt stor. Bland dem blev också Benjamin F Barrett, som övergick från unitarismen, vunnen för Swedenborg och Nya Kyrkans läror. Han var en av de kraftfullaste förkunnarna av dessa i Amerika under 1800-talet. Några av hans böcker, bland dem Himmelen Uppenbarad, blev mycket spridda också i Sverige. De amerikanska grupperna hade år 1817 samlats för att bilda en "General Convention" för Nya Kyrkan och detta innebar i stort sett införandet av en tämligen strukturerad gemensam kyrklig ordning för det amerikanska församlingslivet. Det innebar regler för gudstjänster, prästvigningar och sakrament. Som regel krävdes särskilt dop till Nya Kyrkan. Mot detta opponerade sig senare ovan nämnde Barrett och andra som främst ville se den organiserade Nya Kyrkan som ett av uttrycken för den nya tidsålderns andlighet och menade att denna måste gå främst i ledet för ekumenisk dialog och samverkan med andra religiösa enheter.

Inte hos Barrett men hos många andra inom New England församlingarna kom det också att utvecklas en viss skepticism beträffande den gudomliga auktoriteten i Swedenborgs religiösa skrifter. Delvis för att bekämpa dessa olika tendenser bildade de mer ortodoxa under 1870-talet i Philadelphia "Nya Kyrkans Akademi", som kom att resultera i flera kyrkobildningar, främst den ännu betydande "Nya Jerusalems Allmänna Kyrka" 1897. Då hade den lilla orten Bryn Athyn norr om Philadelphia blivit denna riktnings och detta kyrkosamfunds centrum.

Men kanske riktades då de ivrigaste ansträngningarna mot att åstadkomma skolor och undervisning i Swedenborgs och Nya Kyrkans anda. Vår landsman Carl Jonas Love Almqvist nämner i sina brev från Philadelphia med beundran och tillgivenhet swedenborgsprästen William Benade, vilken blev den kraftfulle ledaren för dessa strävanden. Skolverksamheten i Bryn Athyn och på andra håll måste imponera på de dessa. Särskilt nykyrkligt dop och episkopal styrelseform kom att bli helt fastslagna inom denna kyrkoenhet. Den har nu blivit den numerärt största i USA och Kanada.

Senare tillkom, främst genom impulser från Nya Kyrkan i Holland, den av viss mystik präglade "Herrens Nya Kyrka som är Nova Hierosolyma". Den organiserade Nya Kyrkans medlemsantal uppges i Förenta Staterna ha ökat från 850 år 1840 till 18.700 år 1870. Tyvärr har sedan dess statistiskt en nedgång skett men i fråga om omfattningen i hela världen har nytillskotten under samma tid i det svarta Afrika givit full kompensation.

Reformtanken

En i New York år 1848 publicerad bok bär titeln The True organization of the New Church as indicated in the Writings of Emanuel Swedenborg and demonstrated by Charles Fourier". Författaren hävdar här att den "Nya Kyrkan" inte bör organiseras som traditionella kyrkoförsamlingar utan som "falangstärer", som kommunistiska samhällen i fransmannen Fouriers anda, och många av swedenborgianerna delade denna åsikt. Som framgår av romanen "Tre fruar i Småland" fanns samma sympatier för Fouriers system också hos den svenske swedenborgsvännen Almqvist. Samma idéer, med starka swedenborgska inslag, fanns också hos dem som 1841- 47 samlades i den s k Brook Farm nära Boston.

Swedenborg tycks i högsta grad ha inspirerat utopister, dem som drömde om ett idealsamhälle. I Stockholm utgav swedenborgaren Per Götrek nästan samtidigt "Det kommunistiska manifestet" och upplysningsskrifter rörande Swedenborgs lära. Henry James d ä trodde mer på utopiska samhällen än på de swedenborgska kyrkoorganisationerna. Kanske behärskade liknande tankar också den blinda och döva Helen Keller, som skrev den utomordentligt goda swedenborgsintroduktionen "Min Religion", och som var verksam i humanitär, pacifistisk och socialistisk riktning, men som också ställde sig utanför de swedenborgska kyrkoorganisanerna.

Den amerikanske profeten Thomas Lake Harris, död i början av vårt sekel, kombinerade i sin tidvis utomordentligt framgångsrika verksamhet Swedenborgs andliga budskap med både socialism och spiritism och uppbyggande av idealsamhällen.

George Bush, en av Nya Kyrkans förgrundsgestalter i Amerika i mitten av 1800-talet, bidrog kanske genom sitt intresse för parapsykologiska experiment till den spiritistiska rörelsens explosionsartade utbrott där vid samma tid. Det första stora mediet, D.D. Home, hade för övrigt studerat teologi för George Bush som prästkandidat inom Nya Kyrkan. Tron på den andliga världen och människans övergång dit har båda rörelserna givetvis alltid haft gemensam, men annars har skillnaderna mellan dem ofta varit mycket stora

Många har också velat se ett swedenborgskt inflytande bakom en mängd andliga rörelser i Amerika under 1800- talet, liksom "New Age-rörelser" i vårt århundrade. Ett markant inslag i 1800-talets enheter av Nya Kyrkan i såväl England som USA var mängden av olika sorters läkare och "hälsoprofeter". Man fastslog att det var en plikt för Nya Kyrkans människor att på allt sätt verka för en sundare livsföring. Man menade också ofta att det i detta avseende fanns kunskap av

största vikt att inhämta i Swedenborgs tidigare naturvetenskapliga arbeten.

I England blev James John Garth Wilkinson den drivande kraften i strävandena att få dessa texter översatta till engelska och publicerade. Wilkinson var själv en lärd och omstridd naturläkare. Han var sysselsatt med utgivningen av William Blakes poesi, och under sina sista år brevväxlade han med sin svenske vän Viktor Rydberg rörande den djupare förebildande innebörden i den skandinaviska mytologin. Wilkinson inbjuder amerikanerna Boericke och Hering till herr Hugos akademi i Sverige som experter på homeopatin, som ju också fascinerade Almqvist. Båda dessa var i Amerika välkända och hängivna swedenborgare.

Kärlekens strider

Ett centralt budskap inom Nya Kyrkan har alltid varit "den äktenskapliga kärleken" i enlighet med Swedenborgs verk med samma titel. Inget kyrkosamfund i världen har väl lika starkt betonat vikten av goda äktenskap. Häri ligger då en tanke på det rätta växelspelet mellan manligt och kvinnligt

som en särskild kraft i den mänskliga tillvaron. Sällsamt nog har Swedenborgs tankar i det fallet sedan hans tid vållat enorma kontroverser, kanske främst på grund av den lilla dörr som där onekligen finns öppnad för det berättigade i utomäktenskaplig sexualitet, givetvis då alltid i syfte att rädda den sanna äktenskapliga kärleken hos människor.

Den swedenborgska kyrkohistorien är tyvärr sedan Emanuel Swedenborgs egen tid ganska fylld av angrepp utifrån och inre strider, sammanhängande med samfundens större eller mindre acepterande av Swedenborgs medgivanden. I England drevs för en tid svenskarna C B Wadström, August Nordenskjöld jämte själve Robert Hindmarsh och troligen även William Blake bort från den första församlingen på grund av sina åsikter i denna fråga. Liknande motstånd drabbade som bekant Love Almqvist i Sverige, i den s k Det går an-striden, och senare även dennes vän William Benade i Amerika.

Motståndet kulminerade i det puritanska Amerika omkring senaste sekelskiftet i en stor juridisk process, närmast föranledd av en donation. "Nya Kyrkans Akademi anklagades då för att lära osedlighet och den första dömande instansen satte samma stämpel på hela den organiserade Nya Kyrkan, vilket kunde berövat dess enheter alla möjligheter att ta emot gåvor. Lyckligtvis blev Nya Kyrkan frikänd i en högre instans. Som en följd av denna kris uppstod tyvärr en nära nog oförsonlig kyla i förhållandet mellan de två större enheterna av Nya Kyrkan i Förenta Staterna, med följdverkningar i grupper världen över. Denna kan sägas ha varat fram emot Nya Kyrkans världsmöte i London 1970, då man tydligt kunde märka en ny anda av försoning. Stundom har också frågan om måttlighet eller absolutism i förhållande till bruket av alkohol, liksom frågan om vinet i nattvarden, vållat problem bland de nykyrkliga Församlingarna. I det sammanhanget kan nämnas att organisationen Anonyma Alkoholister med dess principer rörande personligt ansvarstagande uppstod 1935 i USA inom en av Nya Kyrkan starkt präglad krets, som samtidigt stimulerats av Oxfordrörelsen.

En världsrörelse

Det övergripande kännetecknet för swedenborgianismen har ända från början varit det sociala ansvaret, och av både historiska och ideologiska skäl finns det största antalet "swedenborgare" i dag i det svarta i såväl Väst- som Sydafrika. Det svensk-engelska försöket redan på 1700-talet att i västra Afrika upprätta rasligt jämställda samhällen, bekämpa slaveri och slavhandel och sprida "den sanna kristendomen", Swedenborgs andliga budskap, fick av olika skäl sitt slut, men efter pionjärernas avtåg måste deras verk ha fortsatt i en stark folklig spridning av afrikansk kristendom, även om Swedenborgs namn blivit bortglömt. Snart återupplivades det emellertid bevisligen i den av svensken Wadström planerade fristaten Liberia.

Sedan början av innevarande sekel har också tusentals människor fängslats av Swedenborgs lära och bildat kyrkoförsamlingar i Ghana och i Nigeria. Detsamma gäller södra Afrika, Sydafrikanska Republiken, Lesotho och Zimbabwe och tydligen även Kenya på östkusten. Intresset för Swedenborgs budskap har i regel spontant vaknat inom sådana "profetrörelser" som den svenske missionshistorikern Bengt Sundkler skildrat i sitt verk "Bantu Prophets in South Africa". Både frågan om den rätta gudsbilden och om vårt samband med den andliga världen har engagerat afrikanerna. Vår tids politiska ledare i södra Afrika har ofta haft nära kontakter med Nya Kyrkans ledare. Den kanske mest betydande bland de senare i vårt århundrade, Obed Mooki i Soweto, redovisade omkring 20.000 medlemmar i sina församlingar. Den ännu i Natal verksamme prästen Paul Buthelezi, nära släkt med Inkathaledaren, har berättat för mig hur ha fått betydelsen av sin barndoms zulu-myter förklarade genom Swedenborg.

I Indien var Swedenborgs inflyunde tydligt redan under förra århundradet i olika religiösa reformrörelser, exempelvis inom det av den äldre Tagore ledda Brahmo-somaj-samfundet. Dessa ville slå en bro mellan öst och väst i religion och tanke, och härvid kom onekligen Swedenborgs tänkande väl till pass. Man kunde ju säga att Swedenborg är religionsdialogens fader. Dessa indiska reformrörelser var också ett betydande inslag i Religionernas Världsparlament i Chicago 1893, som faktiskt var frukten av swedenborgska kretsars initiativ på denna plats, främst genom den framstående juristen Charles Boaney. Också vid jubileumsparlamentet 1993 var swedenborgsgrupper väl representerade. Vår ekumeniske ledare Nathan Söderblom satte en gång stora förhoppningar på sin indiske vän Sadhu Sundar Singh som aadlig brobyggare mellan öst och väst, denne som senare blev en hängiven anhängare av Swedenborg.

I Japan blev Swedenborg först uppmärksammad under 1800-talet, och under några år lär landets utbildningsminister, ha hört tiI1 hans anhängare. Små gudstjänstfirande församlingar av Nya Kvrkan har länge funnits, men betydelsefull har framför allt översättarverksamheten varit. I flera omgångar har översättningar av Swedenborg till japanska blivit publicerade och då fått en utomordentligt stor läsekrets.

Inom skilda religiösa enheter - t ex Omoto-religionen - har Swedenborg betraktats som en av profeterna. Framför allt har D T Suzuki, känd zen-introduktör i Västerlandet, genom många swedenborgöversättningar till japanska och genom andra skrifter bidragit till att stimulera intresset för Swedenborg i Japan.

Andra områden med betydande enheter av den organiserade Nya Kyrkan är Korea och Australien. I Ryssland har det funnits en gammal swedenborgstradition, bland annat inom vissa ordenssamfund, och 1993 började på lokala initiativ en stor nyutgivning av Swedenborgs skrifter. Verket "Himmel och Helvete" utgavs både i Moskva och i Kiev i Ukraina i upplagor som sammanlagda lär vara större än några tidigare upplagor av dessa skrifter, över hundra tusen exemplar ska ha sålts. Trots goda internationella kontakter känner man inte alltid till alla församlingar som finns. Då jag själv i mars 1992 för första gången föreläste i Moskva infann sig medlemmar av en akiv församling i Lvov i Ukraina - ingen i väster kände till dem förut och inte heller hade man en aning om swedenborgsutgivningen där. I Prag i Tjeckien har den ännu under 1940-talet blomstrande församlingen nyligen återuppstått. Församlingsgrupper eller swedenborgssällskap finns i övrigt i Serbien, Italien, Spanien, Frankrike, Danmark, Finland, Brasilien och Argentina. I Brasilien satt Nya Kyrkans präst på 1940-talet med i landets regering. I Argentina hade verksamheten på sin tid god hjälp av författren Jorge Luis Borges, som skrev intro- duktioner till upplysande skrifter rörande Swedenborg och hans lära. Någon enhetlig Swedenborgsk världskyrka har aldrig funnits, och de lokala enheterna har ofta haft tämligen olikartade strukturer.

Nya Kyrkan har till sitt väsen sagts vara en förening av nationalism och mystik. Den kan representera en innerlig Kristus-mystik, men ingen Gudsbild får då stå i strid med det mänskliga förståndet, och dess andlighet vill samtidigt alltid i liv och handling tjäna den allmänna nyttan.

Den litterära traditionen

I Sverige har sedan 1866 funnits mer eller mindre profilerade församlingar av Nya Kyrkan. Här har emellertid Swedenborg ofta mest varit en författare för författare. Vår litterära swedenborgs-tradition förnyas ständigt. På många sätt kan man lära känna Swedenborgs budskap genom Almqvist och Strindberg. Flera av våra romantiker, såsom Atterbom och Stagnelius, bör nämnas i sammanhanget och bland de senare Vilhelm Ekelund, Gunnar Ekelöf, Lars Gyllensten och Ker- stin Ekman. Fortfarande finns i svenska psalmboken den inom Nya Kyrkans krets skrivna "Dig skall min själ sitt offer bära" av Arvid August Afzelius. Swedenborgssällskapen, de icke kyrkliga, har ofta spelat en stor roll i Sverige, liksom Swedenborg Society i England, grundat i London 1810. Det första, av år 1786, det "exegetiska och philantropiska", hade också en blivande konung, hertig Karl, som medlem. 1796 bildades ett nytt, "Pro Fide et Cariute", där så småningom Carl Jonas Love Almqvist blev ordförande och centralperson. Betydande i dessa sammanhang var också den för villfarelse avsatte prästen Johan Tybeck som författade en mängd vida spridda skrifter om en i Swedenborgs anda reformerad kristendom.

Senare tillkom ett översättningssällskap i Kristianstad och därefter åter ett i Stockholm. Översättarna Carl Delén, J A Sevén och C J N Manby gjorde alla tre enastående insatser. Sedan 1978 finns "Skandinaviska Swedenborgssällskapet" och numera även "Föreningen Swedenborgs Minne". Nya Swedenborgsöversättningar och annan litteratur har utgivits och verksamheten fortsätter. Internationellt har under 1990-talet tillkommit "Swedenborg Publishers International" (SPI) med särskild inriktning på Östeuropa. I Amerika finns i övrigt sedan förra århundradet "Swedenborg Foundation", förut i New York men nu i West Chester, Pennsylvania, och "Swedenborg Scientific Association" som utger tidskriften The New Philosophy, med sitt centrum i Bryn Athyn i samma delstat.

Olle Hjern är internationell kyrkopresident för Herrens Nya Kyrka och redaktör för tidskriften Världarnas Möte. Han är författare till bl a "Swedenborg och hans vänner i Göteborg" (1990) och har tillsammans med Inge Jonsson utgivit "Swedenborg: Sökarn i naturens och andens världar. Hans verk och efterföljd" (1976).