B A K G R U N D

DET KOREANSKA RELIGIOSA ARVET

Koreas religiösa arv har bidragit till läran hos Enighetsrörelsen. Sedan den först uppträdde på koreansk mark och blev närd av den koreanska livsfilosofin, så blev den nya rörelsen naturligt påverkad genom omgivningen till en viss del. På samma sätt som den grekisk-ortodoxa inte kan förstås avskild från kristen hellinism, och den romerska katolicismen är en produkt av latinsk civilisation, så har Enighetsrörelsen dragit stor fördel av den religiösa utvecklingen hos sitt hemland.

Koreas inhemska religion, precis som de flesta tidiga kulturer, var en form av shamanism. Denna ursprungliga tro har aldrig fullständigt försvunnit och den utövar fortfarande ett betydande inflytande. De första koreanerna trodde på en mängd övernaturliga andar, både goda och onda. Men mest betydande var den ende störste anden, Hananim, skaparen och den välgörande härskaren över skapelsen. Denne höge Gud blev åkallad vid bergsaltaren; och för att blidka honom så offrades djur vid vissa viktiga tider. Vår och skördefesterna var speciellt viktiga. För fler detaljer om dessa, sök i min bok med titeln "Faiths of the Far East". För våra syften räcker det att peka på att sedan urminnes tider så har oräkneliga koreaner trott på existensen av en Herre över himmel och jord såväl som många lägre andar. Från första början så har koreaner upplevt direkt kontakt med övernaturliga krafter.

Dessutom betonade shamanismen Koreas unika roll i historien. Traditionellt klädde sig koreaner i vitt, eftersom detta symboliserade deras tro att de var barn av det gudomliga ljuset. I århundraden så lärde shamans att koreaner hade utvalts för ett speciellt syfte i Guds plan för mänskligheten. Man skall därför inte glömma den religiösa dimensionen hos koreansk nationalism.

Allteftersom Buddismen spreds från Indien tvärs över Ostasien, så planterades den i Korea. Under tusen år så var, Mahayana Buddism, som kommit via Kina hovreligionen och populär tro hos den koreanska monarkin. Oräkneliga Buddisttempel uppfördes på statens bekostnad. Munkar och nunnor blev ett normalt framträdande drag hos det koreanska samhället. Undervisning och de sköna konsterna inspirerades av den Buddistiska läran. Mäktiga abbotar blev rådgivare till kungen och samtidigt lärare för konventionell moral. Det skulle vara omöjligt att värdera det religiösa, etniska och kulturella effekten som ett årtusende av Buddistiskt liv och tänkande haft på det koreanska sinnet och hjärtat.

Vilka var då Mahayana Buddismens bestående bidrag till den koreanska religionen? Låt mig nämna fem stycken. För det första, Buddismen är en religion som betonar behovet av frälsning. Enligt Guatamas fyrdelade sanning, så lider varje människa på grund av sina ouppfyllda behov. Människan finner sig fångade i en oupphörlig strävan efter lycka som till sist resulterar i besvikelse, plåga, frustrering och tomhet. Vad Buddismen erbjuder är en väg att fly ur detta meningslösa ekorrhjul.

För det andra, enligt Budda så kan befrielse eller upplysthet bara uppnås som ett resultat av självdisciplin och självförnekelse. Det finns ingen enkel väg ut ur det mänskliga eländet. En individ måste förneka sina sinnes önskningar och vara herre över sin kropp. Gradvis men ihärdigt så måste han utrota alla önskningar efter fysisk tillfredsställelse. För att uppnå detta så måste Buddister utöva en sträng moral och intellektuell disciplin.

För det tredje, förstärker Mahayana Buddismen den stränga etiken hos Gautamas lära, med en omfattande eskatologi (läran om yttersta domen). De som lever moraliskt rätt här på jorden kommer att belönas med lyckan i Paradisets Rena Land. Men de som bryter de moraliska buden kommer att straffas i helvetet tills de betalat sin dårskap. Åtminstone i populär Buddism (som lärdes ut till lekmannen), så har löftet om himmelsk belöning och hotet om helvetets pina haft en betydande stimulering på etiskt uppförande.

För det fjärde, så betonar Mahayana Buddismen det överlägsna värdet av att offra sig själv. Det högsta idealet är att vara en Bodisattva. En Bodhisattva är en som har förtjänat rätten att njuta av friden hos Nirvana, men som frivilligt avstår detta sista mål, för att istället kunna fortsätta hjälpa sina medmänniskor längs den uppåtgående vägen. Så de noblaste moralvärdena för en Buddist är självförnekelse, medlidande och offrande kärlek.

Till sist så ser Mahayana Buddister fram emot användandet av en ny Budda (Maitreya), som skall uppträda på jorden i de yttersta dagarna för att omskapa hela skapelsen och skänka inre frid till hela mänskligheten. Detta eskatologiska hopp har alltid varit en del av traditionell koreansk Buddism och har varit speciellt framträdande under perioder av social oro. Over hela Korea kan man se enorma statyer formade som mänskliga huvuden. de kallas Miryueks. Dessa är troligen mycket gamla långt före Buddismen nådde Korea. Men sedan århundraden har de tolkats som en påminnelse om den Budda som vi väntar.

Referenser:
¹ Y.O. Kim, Faiths of the Par East (1976), s. 173 -182.

Gradvis så degenererade Buddismen, huvudsakligen på grund av sin enorma rikedom och samröre med statsmakten. När Yi dynastin blev etablerad 1392, så etablerade kungen Buddismen som statsreligion, som en del av sitt reformprogram. I dess ställe så satte han in Konfucianism. Därefter tjänade Konfucianismen under ungefär fem hundra år, som den officiella tron hos den koreanska nationen. Konfucius-tempel uppfördes med statliga medel. Konfucianska lärda fick hand om alla statsfunktioner. Mästare Kungs lära blev grunden för all utbildning. Man blev valbar till officiella poster genom att ta examen på den klassiska Konfucianismen. Familjelivet styrdes efter idealet med vördnad för föräldrarna. Att be till avlidna anhöriga var en viktig del av varje medborgares liv. Och "jen" (mänsklig hjärtlighet) upphöjdes som det högsta moraliska idealet.

Konfucianismen var värdefull av åtminstone fyra skäl. För det första, så förstärktes den familjens naturliga betydelse. Mästare Kung lärde ut en familje-centrerad etik. På samma sätt som bröder och systrar hör till samma familj och leds genom föräldrarnas kärlek, så skulle hela nationen vara som en enda stor familj grundat på barns vördnad, broderlig kärlek och föräldraansvar. Härskaren skulle se sig själv som fader för sina medborgare, och alla officiella personer skulle behandla medborgarna som yngre syskon. Ett stabilt samhälle måste grundas på respekt för ens överordnade, vördnad för föräldrarna, trohet bland vänner och intresse för de underpriviligierade lägre klasserna.

För det andra. så rättade Konfucianismen till det Buddistiska klosteridealet. För Buddister är den ideala mannen eller kvinnan en munk eller nunna, någon som har övergivit samhället för att söka den personliga frälsningen. Denna uppfattning var både utomvärdslig och individualistisk. Tvärtom, så betonade Konfucianismen ansvaret som samhällets tjänare. Konfucianismen är samhällsinriktad. Enligt denna uppfattningen, så är en människa verkligt mänsklig när han troget uträttar sina plikter mot sina landsmän.

För det tredje, den familjecentrerade etiken hos Konfucianismen skapade en metafysik (läran om det absoluta) baserad på polaritet. Människan existerar i ett system av förhållanden. Genom att använda det urgamla kinesiska begreppet med yin-yang. så betonade Konfucianismen det faktum att individen uppnår lycka genom att inrikta sina personliga önskningar till helhetens bästa. Principen med polaritet kan man se i arbete på varje nivå i samhället: en mans omsorg om sin hustru, en hustrus lojalitet mot sin man, barnens respekt för föräldrar, vänskap bland likasinnade och lydnad mot ens överordnade.

För det fjärde, så såg Konfucianerna fram emot historiens slutliga mål. Enligt Skrifterna så rör sig mänskligheten mot en tidsålder av rättvisa, brödraskap, välstånd och fred på denna jorden.

Låt mig få rätta till en missuppfattning. Ni har säkert läst böcker som hävdar att den judiskt-kristna uppfattningen av historien är helt annorlunda än den Orientaliska. Medan asiater förnekar att historien har mening eller syfte, så är den bibliska synen att historien har ett mål, säger man. Orientalisk filosofi och uppfattning om historien är cyklisk och därför pessimistisk, medan västerländsk uppfattning är linjär och optimistisk.

Men i själva verket så har Konfucianismen en mycket meningsfull tolkning av historien. Precis som den judiskt-kristna religionen, så talar den om en ideal gyllene tidsålder i en avlägsen forntid och en gyllene tidsålder vid historiens slut. För konfucianen så kallas historiens mål "ta - tung": den Stora Enhetens Tidsålder. Historien utvecklar sig i tre steg: en förgången tid av oordning, vår nuvarande tid av relativt lugn och en framtida utopier av universell harmoni. Därför kan människan ha hopp eftersom "ta-tung" skall komma till jorden i de yttersta dagarna.

Tidigare har europeiska religionsförfattare visat på kontrasten mellan det ljus som kristendomen förde med sig, jämfört med den tidigare perioden av hedniskt mörker. Vår tids historiker har rättat denna enkla tolkning av det förkristna Väst. Den värld som kristendomen kom till, var inte nersjunken i synd. Tvärtom den grekisk-romerska civilisationen gav ett värdefull grund som den kristna kyrkan kunde byggas på. Grekisk filosofi var en värdefull förberedelse för kristen teologi. Stoisk moral blev till stor hjälp att skapa den kristna social-etiken. Hednisk mysticism förberedde jorden för att ta emot Evangeliet.

När de kristna missionärerna kom till Korea så underskattade de på samma sätt, de äldre etablerade trosuppfattningarna. Konfucianismen var omodern och hämmande, sa de. Att dyrka avlidnas andar förbjöds. Dess konfucianska etiken blev fördömd för dess enbart humanistiska bas, dess förtryck av kvinnan och dess oprogressiva vördnad av det förgångna. Buddismen kritiserades för avgudadyrkan och dess utomvärdsliga asketism. Shamanismen blev hånad som vidskepelse och ockultism.

Men de senaste åren så har flera kristna lärde börjat att se de positiva aspekterna av Koreas religiösa arv. Om den grekisk-romerska civilisationen var en förberedelse för Evangeliet i väst så har Shamanismen, Buddismen och Konfucianismen förberett Ostern för Kristendomen. Enighetsteologi uppskattar därför mycket alla de sätt som Gud har inspirerat och lett det religiösa sökandet hos koreaner, igenom deras långa historia.

Referenser:
Cf. Tongrhik Ryu, "Religions of Korea and the Personality of Koreans" i H.S. Hong, förf. "Korea Struggles for Christ" (1973), sid.148-165. Ävun S.J. Palmerg "Korea and Christianity.

KOREANSK KRISTENDOM

Koreansk kristendom har haft en underlig, besvärlig och ändock anmärkningsvärd historia. Som ett resultat av detta är det idag en högre procentuell andel kristna i Korea än i någon annan nation på det östasiatiska fastlandet.

När anhängarna till patriark Nestorius av Konstantinopel blev bannlysta av 400-talets ekumeniska möte, så flydde de österut, och etablerade kyrkor som frodades under flera århundraden i Irak. Iran, Indien och Kina. År 1000 arbetade fortfarande Nestorianska missionärer i Manchuriet och Korea. Ett Nestorianskt kors och andra kristna objekt-, daterade från 1000-talet blev efter andra världskriget funna i Korea. Emellertid blev den Nestorianska kristna församlingen gradvis uppslukad av den ogästvänliga omgivningen.

Ytterligare en anmärkningsvärd kontakt mellan koreaner och kristendom skedde år 1592, när Toyotomi Hideyoshi sände japanska arméer för att invadera Korea. Portugisiska jesuiter hade upprättat missionsstationer i Japan och vunnit många tusen att konvertera till den katolska tron. En av Hideyoshis generaler var en kristen under namnet Konishi. Efter att ha tagit Seoul, inbjöd han en jesuit missionär och en japansk präst att förrätta gudstjänst vid hans arméförläggningar. De arbetade ett år i Korea innan de hemkallades till Japan.

Den japanska invasionen slogs till sist tillbaka. Det är tveksamt om missionsarbetet åstadkom något. Men, hundratals koreanska krigsfångar blev sända till Japan, och en del av dessa blev hängivna katoliker. När den japanska regimen några år senare började förfölja kristna, blev flera koreaner kristna martyrer. Från 1614 till 1629 så finns det officiella uppgifter om koreanska katoliker i Japan som dödats.

Grundaren av modern koreansk kristendom var en lärd ung ädling vid namn Yi Pyok. Under år 1777 möttes en grupp lärda konfucianer, vid ett isolerat Buddisttempel för att diskutera filosofi. Bland en del av de böcker de studerade fanns några från Peking om den katolska religionen. Yi Pyok blev så imponerad av dessa Jesuit skrifterna att han blev en kristen, och satte undan den sjätte dagen varje vecka för bön.

Yi talade om sin nya tro till ett fåtal nära vänner och skapade förutsättningar för att lära mer om den katolska tron. Regeringen sände varje år en delegation till det kinesiska kungahovet. En god vän till Yi, Yi Seung - Hoon, följde med dem till Peking, lärde sig mer om kristendomen och blev döpt av en missionär. Han återvände med Jesuitböcker, radband och krucifix till Yi Pyok som blev döpt av Yi Seung-Hoon. På så sätt blev de båda lika viktiga för grundandet av den koreanska kristendomen. Många ädlingar blev intresserade av katolicismen och ett par anmärkningsvärda konverteringar skedde.

När väl denna gruppen hade studerat de kinesiska böckerna, så beslöt de att upprätta sin egen kyrka. En man blev vald till biskop, och fyra stycken blev valda till präster. Ett hus i Seoul hyrdes som mötesplats. När de kristna kom i kontakt med biskopen i Peking, så sa han att deras präster hade ej blivit kanoniskt utsedda och inte skulle få utdela nattvarden. Men han prisade deras hängivenhet och sände dem ännu fler böcker. De koreanska katolikerna accepterade biskopens åsikt om deras präster. Det som istället upprörde dem var Jesuitens ytterligare order om att överge dyrkan av avlidnas andar. Några lydde, men många förlorade allt intresse för kristendom.

Motsättningarna om avlidna andars dyrkan ledde till förföljelse från regimen. En välkänd lärd man och hans brorson arresterades och halshöggs för att de bränt de avlidna anhörigas avgudabilder. Andra kristna fängslades. Emellertid så attraherade modet hos martyrerna, många nya anhängare. År 1794, tio år efter den första baptismen, så fanns det 4000 katoliker i Korea.

Regeringen motsatte sig Kristendomen eftersom det attackerade det Konfucianska moralsystemet, så som kontroversen med avlidnas andars dyrkan verkade visa. Mycket värre, var emellertid kristendomens påstådda förbindelse med europeisk politik. Eftersom katolska missionen i Korea var ledda av franska präster, verkade det som om den nya religionen var ett sätt för imperialister från väst att göra Korea till en europeisk koloni. Därför så gjordes flera försök från 1794 till 1866, från regeringen att utrota religionen från de "barbariska utlänningarna". Trots detta så fanns det år 1860, 16700 katoliker kvar i Korea. När den hängivne buddisten Daewongun (regent) bestämde sig för att sopa bort katolicismen ur sitt land år 1866, var många höga ämbetsmän, kungens sköterska och regentens egen hustru var kristna. Därför måste hans brutala gärning ses som ett desperat försök att bevara Koreas traditionella kultur och politiska oberoende.

17- och 1800 talen i Asien var en tid av aggressiv västerländsk imperialism. Korea försökte, precis som Kina och Japan hade gjort, att försvara sig själv genom en isolationspolitik. För en tid så var Korea känt som Eremit Riket. Eftersom kristna missionärer i Asien ofta hade förberett vägen för europeiska soldater, så kan man nu förstå varför patriotiska nationalister fruktade för spridningen av kristna idéer. Franska präster sågs på som agenter för Fransk imperialism, speciellt eftersom Frankrike annekterade Vietnam, Laos och Kambodja från det Kinesiska imperiet, under denna tiden.

Den första protestantiska missionären anlände till Korea under 1844. År 1876 så hade USA övertygat Korea att göra sitt första fördrag med en västerländsk nation. Vid denna tiden så hotades Korea av Japan å ena sidan och Ryssland å den andra. Lyckligtvis för koreanerna, så var de amerikanska, brittiska och kanadensiska missionärerna som förde in protestantismen till Korea, varken pro-japanska eller pro-ryska. Tvärtom. Genom att bygga skolor och sjukhus, och bidra till modernisering, så stärkte de nationens vilja att överleva i en tid av politisk fara.

Till exempel Horace Allen, en presbyteriansk läkare, var den förste bofaste protestantiske missionären. Han anlände till Seoul alldeles innan en grupp oliktänkande försökte störta regeringen. Prins Min Young-Ik, en välkänd konservativ statsman, hade nästan blivit dödligt nerhuggen av rebellerna. Doktor Allen hämtades för att rädda hans liv. Efter tre månader av intensiv vård, så tillfrisknade statsmannen. Denna gärning vann kungens och drottningens förtroende eftersom prins Min var hennes brorson. Doktor Allen tjänade som läkare åt de utländska diplomaterna och anmodade kungen att bygga upp ett statssjukhus. Denna begäran beviljades.

Doktor Allen blev ansvarig för det nya sjukhuset, han blev senare amerikansk generalkonsul (1897) och tjänade som USAs ambassadör till dess japanerna började ta kontrollen över Korea under 1905. Doktor Allen band med den kungliga familjen tjänade stort den protestantiska saken. Den 5 april, 1885 anlände pastor Horace G.-Underwood (presbyterian) och pastor och fru Henry G Appenzeller (metodist) till In'chong; doktor William B. Scranton och hans moder (metodister anlände en månad senare och Scranton gjorde sällskap med doktor Allen vid sjukhuset. Evangeliseringsarbetet började faktiskt av dessa missionärer. Den 12 september 1887, så organiserades den första presbyterianska kyrkan i Seoul, med fjorton vigda medlemmar och den 9 oktober, så skapades Chong Dong Metodistkyrkan.

En lärd konfucian som hette Choi, Chei Woo (Choi, Soo Oon), tog emot visioner. och skapade en ny populär religion som spred sig över Korea. Genom att göra anspråk på att upprätthålla österländsk förkunnelse (Tonghak) mot den så kallade västerländska tron hos de katolska missionärerna, så lärde Choi ut en synkretistisk tro (förenande): etiken från konfucianismen. buddismens betoning av hjärtats rening, monoteismen och användandet av ljus från katolicismen och magin från shamanismen. Denna religion blev senare kallad Chondogyo. Choi arresterades och avrättades, men hans lärjungar startade ett uppror för att utrota korruption i statsförvaltningen. Deras Tonghak armé marscherade mot Seoul. Kina sände trupper för att kväva upproret; vid samma tid så tog japanerna kontroll över det koreanska hovet.

Under 1894-1895 så rensade japanerna Korea på kinesiskt inflytande. Den gamle Daewongun kom tillbaks efter att ha dragit sig tillbaka och förenade sig med japanerna emot sin svärdotter, drottning Min. Hon blev senare mördad; kungen och kronprinsen flydde till den ryska legationen. När till sist kung Kejong kunde återta makten, så förlitade han sig på rysk och fransk hjälp. Japan gick i krig emot Ryssland 1904 och tog herraväldet över Koreas utrikespolitik 1905. Prins Min tog livet av sig i misströstan. Kung Kejong abdikerade två år senare. Japan anekterade Korea under år 1910.

Kristna överhuvudtaget och speciellt missionärer blev direkt inblandade i politiken under denna perioden av social oro. År 1888 kungav regeringen ett förbud mot kristet missionärsarbete. Katoliker hade skapat allmän bitterhet genom att de i hemlighet hade köpt land och börjat bygga en katedral som blev högre än palatset. Tio år senare skapades en rysk-ortodox kyrka i Seoul som allmänt sågs som ett politiskt drag. När 33 koreanska ledare publicerade deras Frihetsförklaring år 1919. så var 16 av namnen kristna. 15 var trogna Choils Chondogyo religion och två var buddister. Missionärer publicerade japanska skändligheter begångna i Korea av ockupationsmakten och stödde åtminstone indirekt Koreas frihetsanspråk tills nationell befrielse skedde 1945. Samtidigt måste det noteras att de flesta missionärer och de flesta kristna koreaner försökte att hålla sig utanför politiken så gott de kunde.

Vilken blev den indirekta men verkliga effekten av protestantisk kristendoms påverkan på det koreanska samhället? Eftersom missionärerna hade en Bibel-centrerad tro så uppmuntrade de undervisning. För att vara en god protestant, måste man veta hur man skall läsa Skriften. Pastor John Ross, en missionär i Kina, översatte Lukas evangelium till koreanska omkring år 1883 och delade ut det längs den kinesisk-koreanska gränsen. Mary Scranton etablerade den första skolan för flickor år 1886 med bara en enda student. Emellertid stöddes skolan av drottning Min och uppkallade den Ewha Haktan, päronbloms Institutet, är 1887. Pastor Henry Appenzeller startade en pojkskola som kung Kojong döpte till Paichai Haktang, skola för användbara mäns fostran; och under samma år organiserade pastor Horace Underwood ett barnhem och skola som en del av hans missionärsarbete.

Protestantismen lärde ut värdigheten och värdet hos varje enskild själ. Denna betoning av personliga rättigheter verkade att försvaga de starka klassgränser som fanns i den traditionella Konfucianska samhället. Åtminstone indirekt förberedde missionärerna Korea för ett mer demokratiskt levnadssätt.

Koreansk protestantism dominerades av presbyterianska och metodistmissionärer från England, Kanada och USA. Detta innebar att deras religion var genomsyrad av den hårda Puritanska etiken. För dem, så innebar att vara kristen att inte röka eller dricka, att arbeta hårt, vara en ansvarsfull medborgare och hjälpsam mot de sämre lottade. En kyrkohistoriker har visat hur detta protestantiska ideal rättade till felaktigheterna hos den koreansk samhällsordningen under den senare Yi dynastin.

Protestantismen anlände till Korea ungefär samtidigt som det sociala evangeliet och den ekumeniska rörelsen började uppmärksammas i Väst. Trots att missionärerna troligen var mer konservativa i sin telogi än en del kristna i Europa och Amerika, förstod de att kristendomen innebar mycket mer än att bara frälsa förlorade själar från helvetets flammor. Därför var den metodistiska och presbyterianska undervisning, och helandet ansedda som nödvändiga hjälpmedel till evangelisering och kyrkobyggande. Också väldigt tidigt kom de koreanska missionärerna överens om ekumeniskt samarbete. Långt före de flesta kristna från väst insåg de att en splittrad kyrka kan inte återupprätta en splittrad värld. Härefter har omtänksamma kristna stött ekumeniska aktiviteter, detta trots flera tragiska konflikter och uppträdandet av många nya församlingar i Korea. På senare tid, t. ex. i konflikten om medborgarnas rättigheter, så har protestantiska och katolska ledare arbetat sida vid sida.

Från 1910 till 1945 låg Korea under japanskt herravälde. Detta var en period av stora svårigheter för de kristna. Eftersom protestanter hade varit aktiva i den ofullbordade befrielserörelsen år 1919, ansåg japanerna dem för att vara en splittrande och potentiellt farlig fraktion. Presbyterianer motsatte sig speciellt de japanska planerna på att kontrollera all undervisning. Många protestanter blev upprörda över tvånget att närvara vid vissa Shinto ceremonier, där de hävdade att dessa vara religiösa och inte enbart patriotiska ceremonier. Sedan var det den officiella ordern att förena alla samfund till en kyrka, så att de kristna aktiviteterna mer effektivt kunde övervakas av de militära myndigheterna.

Jämfört med den fruktansvärda förföljelsen av kristna under Daewongun så var den japanska förföljelsen lika svår. Den började med mordet på Marquis Ito år 1909. Ito hade varit den japanska generalguvernören i Korea och han hade tvingat kung Kojong att abdikera. Itos amerikanske rådgivare blev dödad av en koreansk katolik i San Francisco år 1908. Under år 1909 blev Ito själv mördad i Manchuriet av en koreansk protestant. Enligt japanerna så avslöjades en sammansvärjning att döda den nye generalguvernören under år 1910. Ett år senare arresterades några studenter och alla lärare vid en Presbyteriansk skola, och blev torterade för samband med denna komplotten. Till sist blev 125 män, varav 98 var kristna, misstänkta och förda till rättegång. Trots att falska bevis framkomna under tortyr, så blev sex personer dömda till fängelse.

Därnäst kom det brutala angreppet på 1919 års Frihetsrörelse. Eftersom kristna ledare var inblandade, så vände sig militära myndigheterna mot kyrkorna. Till exempel vid Suwon, så omringade de japanska trupperna en kyrka fylld med troende, tände eld på byggnaden och sköt mot de som försökte fly ur den brinnande helgedomen. Men Frihetsrörelsen identifierade Kristendomen med koreansk nationalism och förde massor av unga människor till kyrkorna.

Därefter kom 2:a världskriget. Mer än 200 kyrkor stängdes. Mer än tvåtusen kristna fängslades, och mer än femtio dog för sin tro. Av de över 700000 kristna protestanter anslutna till kyrkor före kriget, så var endast ungefär hälften kvar aktiva vid slutet av kriget.

Befrielsedagen, den 15:e augusti 1945, tillät en kort tid av nationell glädje. Men denna glädje blev kortvarig då det blev känt att sovjettrupper användes för att införa en kommunistregim i Nordkorea. Enligt doktor H. Moffet, en presbyteriansk professor i Seoul, så skedde kommunisternas attack på den organiserade religionen i tre etapper. Först krossades två kristna politiska organisationer - det Socialdemokratiska partiet och det Kristna Liberala partiet. Därefter försökte kommunisterna att styra kyrkan genom att sätta upp en marionettregim i en kristen organisation som alla de kyrkliga ledarna måste ansluta sig. Till sist när den kristna oppositionen fortsatte, så försökte kommunisterna att krossa kyrkan. Kyrkobyggnader konfiskerade, pastorer fängslades, och kristna lekmän blev dödade. Minst 400 präster blev martyrer. Som en följd av detta försökte de kristna att fly ner mot söderns beskydd. Efter Koreakriget beräknades att var femte person i Sydkorea var en flykting från Nordkorea.

Eftersom Sun Myung Moon grundade "Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity", under denna efterkrigstid, så är det viktigt att notera flera framträngande drag hos den koreanska kristendomen under 50-talet:

1. Antalet kristna fördubblades under 50-talet. Varför utbredde sig kyrkan som en gräsbrand ? Metodistseminariets president Harold Hong pekar på hur entusiastiska de kristna lekmannen var. De hade all entusiasm och hängivenhet hos den pånyttfödde. De flesta konverteringarna skedde vid väckelsemöten, enligt ett mönster efter det stora väckelsemötet i Pyongyang år 1907, som gjorde så mycket för att stimulera kyrkans tillväxt i norr. Gemensam bön var en av de kraftfulla kännetecknen av detta möte. Bönemöten före gryningen och intensiva bibelstudier blev en naturlig del av ett kristet liv. Som doktor Hong pekar på, så hade många välkända förkunnare fått karismatiska gåvor som ett resultat av någon mystisk upplevelse, och en del blev berömda helare.

2. Kristendomens snabba spridning i södern berodde till största delen på inflytandet av flyktingar från det kommunistiska norr. Därför blev kyrkorna hängivna antikommunister och fast beslutna att återförena nationen.

3. Men efter en tioårsperiod av snabb tillväxt så stannade nästan tillväxten helt för de större trossamfunden. Som flera sociologer har påpekat så nådde Metodister, Presbyterianer och Katoliker en platå och mer eller mindre stannade på den nivån. En del av detta berodde på strider inom kyrkorna. Presbyterianerna delades upp i fyra grupper. År 1959 så skapades en antigrupp emot Kyrkornas Världsråd, utav en grupp Presbyterianer. Istället skapades en nationell evangelisk organisation. Alla dessa motsättningar tvingade Presbyterianerna att sluta samarbeta med Världskyrkorådet för att istället återfå sin enhet.

4. Från den allra första början så har de koreanska kristna lidit förtryck och förföljelse. På grund av deras svåra situation, inspirerades protestanterna speciellt av bibelns historia om uttåget ur Egypten. Skrifterna lärde klart ut en befrielsens teologi. Eftersom Gud befriat judarna ur det egyptiska slaveriet, skulle han då inte också befria de kristna? Som en konsekvens bad de kristna efter någon liknande Moses som kunde befria dem från sina förtryckare. Det blev naturligt för koreanerna att identifiera sitt land med gamla Testamentets Israel, vars lidande bevisade dess unika ställning i Guds frälsningsplan.

Korea var precis som Israel nedtrampat folk med tro. Kanske förbereddes koreanerna för någon speciell mission i Guds plan. Koreansk patriotism och den kristna tron var därför nära förenade. Denna idealistiska allians mellan nationalism och religion blev därför på nytt förstärkt efter att Nordkorea kom under den grova diktaturen hos Kim Il Sung.

5. Under den japanska ockupationen var det också många protestanter som på nytt betonade den apokalyptiska aspekten hos Nya Testamentet. Kristendomen betraktades som en tro baserad på mesianska förväntningar. Uppenbarelseboken blev den mest lästa av bibelns skrifter. Därför började kristna att se fram emot Kristi återkomst och den messianska tidsålderns gryning. Helt säkert var denna tiden nära.

6. Under och efter Koreakriget startades en mängd nya religiösa rörelser. En del var kristna i sitt ursprung och anda; andra var det inte. Det var en tid av social oro och intensiv andlig entusiasm inom de etablerade kyrkorna.

Vad var då kännetecknen för de nya rörelserna? Förutom att de delade den pånyttfödda andan av förväntan, intensivt böneliv och Bibelstudier, precis som hos många Presbyterianer och Metodister. Dessa nya församlingar kunde göra stora mirakler genom helande, och var vanligtvis ovanligt öppen för den andliga världen. Som en följd av detta så tog de emot inspirerande meddelanden om en kommande ny tidsålder i frälsningens historia. Deras andliga syner om framtiden fokuserades ofta kring den unika Guds välsignelse som skulle utgjutas över det koreanska folket. Därmed bekräftande traditionella profetior och uppfyllandet av Bibelns löften.

Enighetsrörelsen föddes i en sådan anmärkningsvärd karismatisk miljö. För de av oss som var i Korea vid denna tiden, så var det naturligt att dra samma slutsats som jag gjorde "Den långa kosmiska vintern har nu passerat, och den kosmiska våren som mänskligheten så länge väntat på har nu anlänt. Den Nya Tidsåldern, den Kosmiska Eran har påbörjats.

Referenser:
¹ Y.O. Kim, Faiths of the Far East (1976), sid. 173-182
² Tongshik Ryu, "Religions of Korea and the Personality of Koreans" i H.S. Hong, förf. "Korea Struggles for Christ" (1973), sid. 148-165. Även S.J. Palmer, "Korea and Christianity".
³ A. Clark, History of the Church in Korea, 1971, s.79. Cf. Kyung Bae Min, The Church History of Korea, Seoul (in Korean) 1972 and Tongshik Ryu, The Christian Faith Encounters the Religions of Korea, Seoul (in Korean) 1965.
⁴ A.D. Clark, History of the Church in Korea (1971), s. 92-95.
⁵ S.J. Palmer, Korea and Christianity (1967), s. 94.
⁶S.H. Moffett. The Christians of Korea (1966), s. 16.
⁷ H.S. Hong et al, Korea Struggles for Christ, Seoul (1966), s.16.
⁸ Y.O. Kim,, The Divine Principles, s. III

SUN MYUNG MOON

För att rätt kunna förstå budskapet i uppenbarelsen Principerna så är det viktigt att känna till något om dess uppenbarare. Sun Myung Moon föddes i den nordkoreanska byn Jung-ju den 6 januari 1920, enligt månkalendern.

Hans morfar var den förste som upptäckte att han var utrustad med ovanliga gåvor. Som barn, så kunde inte Sun Myung Moon tolerera orättvisa eller förtryck av andra. Därför blev han ofta retad och ibland till och med slagen av sina äldre kamrater. Om han såg vuxna som utnyttjade hjälplösa barn, så blev han förbittrad, la sig ner på golvet och skrek högt, och slog med armar och ben mot golvet. Trots att han fick sår på sin kropp, så upphörde han inte med sina protester förrän den skyldige erkände sitt misstag. På detta sätt demonstrerade han från sin tidigaste barndom en ovanligt stark känsla för rättvisa och en orubblig vilja.

Han berättade en gång för mig att då han var tolv år gammal så brukade han gå ut i skogen för att finna en lugn plats att be på. En dag efter att han bett, så verkade det som om träden, buskarna och gräset började tala: "Ingen bryr sig om oss. Vi känner oss övergivna av mänskligheten." Han kände att naturen skrek efter kärlek,, så han kände att han ville omfamna hela världen, och lova, "jag skall ta hand om er." Vid ett annat tillfälle så bad han, "Fader, ge mig mer visdom än Salomo hade, större tro än aposteln Paulus och större kärlek än till och med Jesus."

Det var inte förrän i sextonårsåldern som Sun Myung Moon förstod sin eventuella mission som en religiös ledare. Precis som många koreaner så hade hans föräldrar konverterat till Kristendomen, som ett resultat av Presbyterianska missionärers arbete. Vid soluppgången en påskmorgon år 1935, medan Moon var djupt försjunken i bön, uppenbarade sig Jesus för honom. I denna vision utmanades den koreanska tonåringen att avsluta Jesu ofullbordade arbete att etablera Guds rike på jorden.

För att uppfylla denna utmaning så började Sun Myung Moon ett intensivt sökande efter religiös sanning. Under flera år så bad han, studerade och lyssnade till vad folk sa om religion, och han utforskade grundligt problemet med Guds vilja med människan. Hela tiden frågade han sig själv, vilket är det yttersta problemet - för människan, för hela universum, och även för Gud? Till sist kom svaret. För allting skapat, inklusive Gud, så är den centrala frågan hur man skall uppnå kärlek.

Ibland blev han frestad att överge sin mission, har han erkänt. Efter att han börjat att studera till elektrisk ingenjör vid Waseda universitetet i Japan, så hade det varit lätt att lägga åt sidan hans religiösa mål och istället koncentrera sig på sin egen framtid. Eller att begränsa sina aktiviteter till kampen för Koreas oberoende från Japan. Men vid tjugofem års ålder så hade Moon bestämt sig för att acceptera utmaningen som han fått från den uppståndne Jesus, och helt ge sitt liv åt att förverkliga Guds rike.

Nästa steg i hans mission började år 1946, strax efter slutet på andra världskriget. Strax efter Koreas befrielse från den japanska ockupationen, fick Moon kallelsen att börja förkunna i Pyung-yang, den största och viktigaste staden i norra Korea. Pyung-yang hade länge varit det starkaste kristna fästet, och kallades ofta för österns Jerusalem. Men denna staden var också den kommunistiska regeringens högkvarter, påtvingad Nordkorea genom de ryska soldaterna. Således under de svåraste villkoren så, försökte Moon att etablera en säker grund för Guds nya vilja. Å ena sidan fick han opposition från de etablerade kristna, som trodde att Guds rike hade inget med en förbättring av denna världen att göra. Å andra sidan hade han kommunisterna som var fast beslutna att utrota all tro på Gud, och istället etablera ett totalitärt ateistiskt samhälle.

När pastor Moon hade fått en liten grupp lärjungar, så blev han uppmärksammad av de kommunistiska myndigheterna. Naturligtvis blev han arresterad och torterad. Efter en svår misshandel slängdes han ut medvetslös i den kalla vinternatten, där hans kropp blev funnen av några av hans lärjungar. När han återhämtat sig och på nytt började förkunna, så blev han på nytt arresterad och dömd till ett kommunistiskt arbetsläger, vid den nordöstra kuststaden Hung-nam. Fångarna hade var och en uppgiften att fylla och lasta 130 st. 40-kilos säckar med kalk. En nästan omöjlig daglig kvot. Overarbetade och undergödda, så överlevde få av fångarna mer än tre månader. Men Moon var fast besluten att överleva. Med tro på Gud och ren viljekraft så lyckades han med att leva under outhärdliga villkor under cirka tre år. till dess att fångarna befriades genom FN soldaterna år 1950.

När han senare kommenterade sina fängelseupplevelser så slog han fast. "Jag bad aldrig utav svaghet eller klagade. Jag bad aldrig ens om Guds hjälp. Istället så tröstade jag hela tiden Honom, och sa åt Honom att inte oroa sig för mig. Eftersom Gud redan kände till hela mitt lidande, så ville jag inte påminna honom om det och ge honom ännu mer smärta. Jag sa bara till honom att jag skulle aldrig bli besegrad."

Moon återvände till Pyongyang för att söka efter sina Lärjungar. De få som fortfarande var honom trogen fick instruktioner att åter samlas med honom i Pusan, vid den södra ändan av den koreanska halvön. Moon tillsammans med två lärjungar påbörjade en 90-mils cykelresa över bergsvägarna mot södern. En av dem hade ett brutet ben och måste bäras.

Efter att de nått Pusan förenades Moon med oräkneliga andra hemlösa flyktingar. Under sommaren 1951 möttes han och hans lärjungar i en liten hydda, som var byggd av papplådor från den amerikanska armén och torkad lera. En av de första lärjungarna sade senare att då pastor Moon anlände till Pusan, så såg han ut som en fattig fabriksarbetare. "mager och smutsig." Förutom lidandet under det kommunistiska förtryckets så måste han liksom miljoner av hans landsmän - gå igenom otroliga lidanden i flyktinglägren, under Koreakriget.

År 1953 flyttade Moon till Seoul, Sydkoreas huvudstad, och under de följande åren skapade han officiellt "The Holy Spirit Association for the Unification of World Christianity."

En australiensisk missionär, pastor Joseph Mc Cabe, tillbringade åttio dagar som gäst i Seoulkyrkan, och skrev därefter en entusiastisk rapport i sin hemtidning. Låt mig få citera några meningar ur pastor Mc Cabe’s artikel, eftersom det visar hur en utomstående uppfattade Enighetsrörelsen vid denna tiden:

"Den grupp av kristna som jag har mött är varken pingstvänner eller apostoliska så som vi känner, och ändå är Guds ande manifesterad bland dem. Ty en del talar i tungor och tolkningar andra ser syner, och en del profeterar i skymundan. Värmen och hängivenheten i gudstjänsten, den andeupplyftande förkunnelsen hos Moon, en född förkunnare som upptäcker sin församling till svar både i bön och förkunnelse, är underbart att se. Nästan utan undantag så är alla medlemmar där, därför att de längtade efter något djupare. Mötesplats är en gammal sal vid en avlägsen plats.Till denna salen kom mellan tre och fyra hundra människor. Det finns inga stolar som i andra kyrkor; alla får sitta på golvet. En halvtimme innan gudstjänsten skall börja, så har vi en sångstund, och salen är fullsatt. Herr Yoo (Hyo-Won Bu), läraren undervisar om i Principerna, som de kallar sin lära. Han undervisar fyra till fem timmar varje dag."

Pastor McCabe berättade också att rörelsen hade åtta center från Seoul till Pusan, med ett totalt medlemskap av mellan 600 och 1200. Denne australiensiske missionär kunde se att hans egen församling skiljde sig från Enighetsrörelsen i en del sakramenten och tillämpningar; ändå så var han klart imponerad av den karismatiska kvaliteten hos den koreanska rörelsen, dess tro på, Kristus och deras hängivenhet att besegra krafterna från en verklig Satan, berättade han.

I Nordkorea blev pastor Moon och hans medlemmar förföljda av kommunisterna. I Syd-Korea, förkastades Enighetsrörelsen-medlemmar av de etablerade kyrkorna. Pastor Moon fördömdes av en del Presbyterianer såsom villolärare, trots att han inte varit aktiv i denna kyrka sedan lång tid.

När en grupp professorer och studenter vid Ewha kvinnouniversitet blev lärjungar till pastor Moon, så fick de ultimatum att antingen lämna rörelsen eller bli utkastade från universitetet. Eftersom denna gärning skapade en enorm presspublicitet såsom ett brott mot religionsfriheten, så skapade oppositionen ett elakt rykte att den nya kyrkan höll på med sexuella riter. Pastor Moon och fyra manliga medlemmar fängslades medan myndigheterna försökte att finna bevis för dessa vilda beskyllningar skapade av hans fiender. Han fri, släpptes efter tre månader då rätten fann honom oskyldig. Hans fiender kunde inte få fram några bevis som höll inför en domstol. För att tillmötesgå oppositionen, fängslade myndigheterna pastor Moon för att han inte inställt sig till militärtjänstgöring. När detta mål kom upp i domstol flera månader senare, så blev han helt friad.

Trots all förföljelse fortsatte Unification Church att växa. År 1958 sändes den första missionären till Japan, och nästföljande år sändes jag till Eugene, Oregon, som den förste missionären till USA. Fram till 1975 så hade missionärsteam sänts ut till 12 länder.

År 1960 gifte sig pastor Moon med Hak-Ja Han. Han och hans hustru flyttade till USA år 1972, där han hade påbörjat nationella talarturnéer. Dessa kulminerade i Madison Square Garden kampanjen. Som ett resultat av denna amerikanska publicitet, lades grunden för en enorm Världskampanj för Koreas frihet, i Seoul där pastor Moon talade till mer än en miljon människor den 7:e juni 1975. Hans uppträdande på Yankee Stadium skedde den 1:e juni 1976, och Washington Monument kampanjen den 18 september 1976. skapade en värdig avslutning på pastor Moons talarturnéer i USA.

Under hela hans liv har hans motto varit:

Jämför även med Sun Myung Moons Uppenbarelse Principerna!