ENIGHETS-TEOLOGI

 

Dr. Young Oon Kim

Professor i Nya Testamentet, Ehwa Universitetet Seoul Korea

 

 

K R I S T O L O G I

JESU PERSON OCH HANS GÄRNING

Kristologi handlar om betydelsen av Jesu person och hans gärning. Således har den två delar. För det första så förklarar det vem Jesus var. För det andra så förklarar det vad han gjorde för mänskligheten. Tolkningar av Jesu verkliga natur och auktoritet började när han blev hyllad av Petrus som Messias och nådde ett klimax vid mötet i Nicea (325 e.Kr.) och Chalcedon (451 e.Kr.). Minst lika viktiga men aldrig lika officiellt kungjort är olika doktriner om den försonande och rättfärdiggörande effekten av Jesu förkunnelse. Enligt den allmänna synen, så är Jesus Kristus både Gud och Frälsare.

Denna traditionella kristologi bekänns fortfarande av de flesta öst ortodoxa, konservativa katoliker och protestanter. Enligt deras uppfattning så ingrep Gud Fadern i historien på ett nytt och definitivt sätt för att åter skapa en gemenskap med den syndfulla människan.
Gud sände Sin Son, klädd i vårt kött, för att forma mänskligheten till ett samfund av broderlig kärlek. Vad var då Kristus mission? Hans arbete var tvådelat: att rycka till sig människan från satan genom att befria dem från den syndfulla mörkrets värld och att bringa harmoni till Guds värld.

I begynnelsen hade Gud skapat allt genom Kristus. Gud utnämnde också Kristus som härskare över alla ting, så att genom Sin Son kan Gud återupprätta hela skapelsen. Därför sände Gud Jesus till världen som medlare mellan sig själv och den fallna människan. Eftersom Kristus är Gud, säger traditionalisterna så bor den gudomliga fullkomligbeten i honom. Emellertid eftersom han också äger en mänsklig natur, så är han den nye Adam, överhuvud för en förnyad mänsklighet. Således blev Guds Son inkarnerad som människa för att göra människan delaktig i hans gudomliga natur. Han kom till människor som en låg tjänare, och gav sitt liv som lösen för mänsklighetens synd. 1

Alltsedan år 1900 har varje aspekt av en sådan traditionell teologi blivit ifrågasatt av teologer och Bibelforskare. Även om det aldrig har varit fullständig enhet mellan de olika samfunden vem Kristus var och vad han gjorde, så har ändå dessa olikheter i uppfattning ganska nyligen blivit mer allmänt kända. Man skall därför märka att modern Kristendom innehåller en mängd olika trosuppfattningar varav ingen riktigt dominerar.

Kanske som aldrig förr så existerar Kristendomen i ett mycket flytande tillstånd idag. Lekmän och präster söker bättre svar på den urgamla frågan som Jesus ställde, "Och ni, vem säger ni att jag är?"

Låt oss först se på några av de inflytelserikaste kristna tolkningarna på 1900-talet. Eftersom Karl Barths inflytande var så starkt från slutet av 1:a världskriget till slutet av 2:a världskriget, så skall vi först beskriva hans Kristologi. 2 Barth hävdar att Jesus är segraren över synd och död. Försoningen mellan människan och Gud har redan skett. Tack vare det uppoffrande livet och döden hos Jesus Kristus, så har Gud effektivt, totalt och objektivt återupprättat mänskligheten till sig själv. Denna försoning av människan till Gud genom Jesus Kristus kom helt utifrån. Människan hade inget med den att göra. Genom Kristus, så befriade och förlossade Gud människan för alltid. Således är den levande Jesus

Kristus-cirkeln som omsluter alla människor i gudomlig dom och nåd. Men om försoning redan skett, vilken är då människans roll? Människan hade ingen roll att spela i Guds försoningsgärning. Barth betonar att Gud agerade ensam. Gud har redan dukat bordet för hela mänskligheten och bjuder in oss till den måltid han förberett. Allt människan behöver göra är att acceptera Sanningen och sitta ner till festen. Försoning är i så fall inte helt beroende av vår förändrade attityd eller att vi har tro eller att vi lever rättfärdigt. Gud har redan på sitt eget initiativ förändrat den mänskliga situationen. Kristus har redan dött för alla människor så att vi är fria från skuld, synd och död.

Eftersom Kristus representerar mänskligheten och hans försonande gärning är till för alla, så förnekar Barth Calvinisternas tro på dubbel förutbestämdhet. Gud har inte dömt någon till evig förtappelse. Att tro annat är att begränsa Guds frihet genom att göra Hans gärningar beroende av människans beteende. Men Barth går även emot den allmänna doktrinen om universell frälsning. Gud behöver inte frälsa hela mänskligheten, ty detta skulle också begränsa Hans fria vilja. Trots detta så tenderar Barth mot universell frälsning, därför han insisterar på att all Guds kärlek går ut till alla människor och att Guds nåd skall övervinna alla hinder. Som han säger, strömmen av Guds nåd är för stark och det hinder som vi bygger upp för att hålla tillbaks det är för svagt för att vi kan vänta något annat än dammens kollaps och det mäktiga vattnets framfart.

Om Kristus redan försonat Gud och människan, hur skall man då förklara vår nuvarande ondska? För Barth så har ondskan ingen egen kraft. Ondska är bara kaos eller Tomhet (das Nichtige). I Jesus Kristus, så har ondskan besegrats och krossats genom den positiva kraften hos Guds överflödande härlighet. Gud har gjort ondskan kraftlös i ljuset av korset. Vi kanske tror att ondskan existerar, men detta är en illusion som lurar människor vars ögon ännu inte öppnats för Kristi triumf. När man har tro så ser man att Gud genom Kristus har utrotat all ondska.

För Barth, så har det som måste göras blivit fullgjort genom Kristus. Vad kristna därför skulle göra är att helt enkelt förkunna detta faktum. Inget annat behövs, eftersom Kristus redan segrat. Människor bjuds helt enkelt in för att se vad som redan skett och för att vara tacksamma för Guds segrande kärlek.

Reinhold Niebuhrs kristologi växer fram ur denna allmänna teologi av "profetisk realism". Jesus Kristus avslöjar hur Gud förhåller sig till historien. Både judar och kristna tror att historien har riktning och syfte. Mesianism representerar en bekräftelse av historiens mål. När människan väntar på Kristi ankomst, så ser de fram emot det eskatologiska slutet när historiens mening skall bli fullständigt uppenbarad och livets mening skall uppfyllas. 4

Jesus gjorde emellertid om den vanliga messianska uppfattningen. Gamla Testamentets uppfattning om Messias innehåller tre delar:
1) en egoistisk tro på den framtida segern för den hebreiska nationen;
2) tro på en universell seger av det goda över de onda krafterna i historien, och
3) en superetisk profetisk tolkning av historien.
De hebreiska profeterna som Amos och 5 Mos. Jesaja gick mycket längre än den vanliga nationalistiska och rasistiska formen för messias. Den messianska tidsålderns härlighet och välsignelser var inte till för enbart judarna. Trots detta så väntade dessa profeter att Guds rike skulle förena jordisk makt med godhet.

Samtidigt så var de hebreiska profeterna medvetna att alla nationer gör uppror emot Gud, och att historien är en avvikelse från den gudomliga lagen. Hur kan då Gud döma historien för dess synder och samtidigt förlossa den? Jesus förkastade hebreisk legalism och messiansk nationalism. Sedan omtolkade han historien fullständigt och sa att Messias måste lida 5. Genom att kombinera idén om Messias med idén om den lidande tjänaren, så gav Jesus en sådan häpnadsväckande tolkning av historien att han blev förkastad. Hans samtida väntade att Messias skulle segra över ondskan och lösa alla de plågsamma motsättningarna mellan det ideala livet och verklighetens. Jesus förnekade att uppfylla detta hopp.

När Messias kommer in i historien så måste han lida. Ren kärlek måste alltid vara lidande kärlek, eftersom människans liv alltid är utsatt för tillfälligheter, behov, stolthet och korruption. Historien motsätter sig oundvikligt våra ideal, som vi ser genom Kristi död på korset.

Niebuhr var noggrant medveten om historiens tvetydigheter och ironier. Så fort människan säger att hon uppnått sina ideal, så ljuger hon eller skryter. Varje civilisation har inom sig fröet till sin egen undergång. I historien så är människan alltid syndare eftersom det inte finns något sätt att undfly själviskhet och stolthet. Det är omöjligt att bygga en utopi.

Niebuhrs profetiska realism kan ses i hans förklaring av det eskatologiska hoppet. Evangelierna säger att riket är här och ändå skall komma. Hur är riket här? Biblisk tro erkänner värdet av denna världen. Den ber oss inte att fly från historien. På detta sätt så är Guds herravälde redan här till en viss del. På samma gång så väntar vi på riket i framtiden. Historien kan aldrig bli fullständig. På grund av vår begränsning och synden, så kan vi inte förverkliga idealet.

Vad betyder då den apokalyptiska Yttersta tiden? För Niebuhr, så ligger historiens fullbordan bortanför vår nuvarande utveckling. Det kommer aldrig att bli ett messianskt tusenårsrike i historien. Kristna bekänner Guds absoluta herravälde och det slutliga kärlekens herravälde, men de lurar aldrig sig själva att tro att detta kan ske inom ändliga, tillfälliga villkor.

Emil Brunners doktrin om Kristus representerar ett typiskt modernt uttryck av reformationsteologi. 6 För honom så är tro på Kristus det centrala i kristendomen, grunden för alla andra doktriner. Precis som andra kristologer, så kritiserar Brunner de liberala protestanternas porträtt av Jesus. Liberalism är otillräcklig eftersom det bara ser Jesus som en stor förkunnare eller religiöst geni. Denna uppfattning missar den grundläggande förkunnelsen i Nya Testamentet att Jesus är Kristus, en unik person och inte bara en i raden av framstående religiösa personligheter i historien.7

Brunner går också emot fundamentalism. Fundamentalister tror att Jesus är Guds Son därför detta är vad Skriften säger. Med andra ord, de får sin tro på Kristus genom Bibelns auktoritet. Detta betyder att de helt enkelt byter en personlig tro på Jesus mot tro på Skriften istället. Som ett resultat är deras tro, snarare en tro på Skriften istället för en tro på Kristus. Fundamentalister upphöjer Bibeln till en position högre än Jesus. Precis som Calvin, så förklarar Brunner först Kristus frälsningsarbete, och sedan hans person.8

Jesus som Messias skall förstås funktionellt. Om Jesus verkligen var Kristus, så är det på grund av vad han gjorde snarare än vem han var. Nya Testamentets titlar på Jesus beskriver det arbete som Gud gör genom honom för mänsklighetens bästa. Han är Kristus eftersom han leder människor ut ur den nuvarande tidsåldern genom att förkunna Guds herravälde här på jorden. Han är Guds Son inte metafysiskt utan därför att Gud ger Jesus auktoriteten. På samma sätt är han Herren därför att han har fått rätten att härska över kyrkan. Alla Nya Testamentets titlar är funktionella istället för "substantiva" (ontologiska).

Som Calvin påpekar Jesus var Messias vilket innebär att han uppehöll de tre positionerna som profet, präst och konung. Kristus var en profet tack vare sin förkunnelse. Hela hans förkunnelse förutsatte Jesus messianska auktoritet. Till exempel kunde han förklara eller upphäva den genom Moses uppenbarade Lagen eftersom hans auktoritet som Messias överglänser Torans auktoritet. Jesu budskap är dock inte en doktrin. Jesu förkunnar två saker: ett förnyat krav på rättfärdighet och löftet om det kommande Gudsriket. Detta illustrerar hans profetiska funktion.

Trots att i teknisk bemärkelse så var Jesus lekman så utförde han en prästs funktion. Som präst så försonar Jesus människans synder. Det fjärde evangeliet beskriver honom som Guds Lamm som borttager världens synd (1:29) och breven till hebréerna kallar honom vår överstepräst (3:1-2). Men enligt Brunner så var inte Kristus försonande arbete begränsat till hans död på korset. Jesu hela liv var en gärning av prästerlig försoning och förlåtelse. Hela hans liv avslöjar den barmhärtige Guden som sträcker ut sina armar till Sin förlorade skapelse. Jesus fullbordade aktivt Lagen på grund av sin generösa kärlek - en kärlek som frälser.

Den traditionella doktrinen om försoning tolkar det förlossande resultatet av korsfästelsen. Enligt Brunner så uppenbarar korset i första hand Guds ovillkorliga kärlek. Han älskar oss trots vår synd och vår rebelliska karaktär. Så Gud tar villigt människans skuld på sig själv. För det andra så avslöjar korset att Gud är rättfärdig och kärleksfull. Människan borde bli avrättad som en brottsling för sina synder skull men Kristus lider i vårt ställe. Jesus dör frivilligt för vår skull en lösen för allas synder. För det tredje så avslöjar korset vår verkliga situation vårt behov av bättring. Vi behöver bli frälsta så Gud upprättar människan till sin ursprungliga position i skapelsen. Som Brunner vidhåller det finns såväl objektiva som subjektiva aspekter av försoningen. Subjektivt så har korset en grundläggande effekt på människan. Objektivt så har den en effekt på Gud och förändrar i själva verket Hans förhållande till oss.

Förutom att vara profet och präst så har Jesus Messias en konungs tjänst. Jesus förkunnar det kommande riket. Han besegrar krafterna som är emot Gud. Därefter härskar Kristus i kärlek och fri lydnad från de som litar till honom. Kristus är emellertid bara potentiell härskare över alla människor. Hans sanna herravälde kommer inte att vara fullständigt etablerat förrän vid historiens slut.

Efter att ha studerat Brunners tolkning av Kristus-arbetet så kan vi nu utvärdera Kristus som person. Brunner börjar med människan Jesus. Genom att möta människan så kan vi förstå Gud. Jesus delade vårt gemensamma mänskliga liv. Han var lika skapande som vi är. Han stod under alla de naturliga tillväxtens lagar. Han led av vanliga mänskliga begränsningar. Till exempel frestades Jesus även om Nya Testamentet ingenstans erkänner att han föll till föga för frestelser. Hans kunskap var begränsad. Han kunde inte förutse framtidens till exempel tidpunkten för det kommande rikets ankomst. 9

Trots detta så var inte Jesus bara en man som vi själva. Hans liv var helt förenat med Guds vilja. Han personifierade gudomlig kärlek. Synden hade ingen påverkan på hans liv. Men viktigast han var unik eftersom han hävdade messiansk auktoritet. Brunner förnekar Jesu jungfrufödsel. Denna idé var inte en del av den ursprungliga kristna traditionen. Därför kallar han den för "en främmande kropp" inom det Nya Testamentet. 10

Jesus är Gud-Människan

Av dessa skäl så var Kristus i Gud. Enligt Brunner om Jesus är Uppenbararen personifierad så måste han vara Gud. Jesus är den form som Gud möter oss i - personligt inte opersonligt.

Brunner förnekar den fysiska uppståndelsen och att Jesu kropp uppsteg till himlen. 11 Dessa dogmer är inte någon viktig del av Påsktron om Jesus som den uppståndne Herren. Vad som betydde mest för de ursprungliga lärjungarna var inte den tomma graven utan deras möte med den uppståndne Jesus som en andlig varelse. För Brunner så betyder kroppens uppståndelse en fortsättning av den individuella personligheten efter döden. När kristna talar om Kristi upphöjelse så använder de liknelser som betyder att Kristus är utnämnd av Gud för att utöva herravälde över mänskligheten.

Brunner fördömer de "två naturerna" teorin från Nicea och Chalcedon som alltför abstrakta. Alla spekulationer om hur inkarnationen skedde eller hur den historiske Jesus är "Sann Människa Sann Gud" är fruktlösa. När vi försöker att förklara filosofiskt hur Jesus Kristus är både Gud och människa så hamnar vi till sist i de logiska motsättningarna hos Nestorianism eller Monophysitism. Enheten hos Jesu person är ett mysterium bortom mänsklig intellektuell formulering. Således bekräftar Brunner det "otänkbart ofattbara miraklet" hos inkarnationen 12 en övernaturlig händelse som skall accepteras med tro alena.

Referenser:
1 Decrée on the Churchs Missionary Activityt II Vatican Councilt 1:3. För öst ortodoxa och protestantiska förkunnelser se Metropolitan Philarets Longer Catechism (129-237) och Heidelberg Gatechism (29-52) i Schaff, Gréeds of Christendom (1877), 2 volymer.
2 Jmfr. Donald G. BIoesch, Jesus is Victor, Karl Barth's Doctrine of Salvation (1976), sid. 32-71.
3 K. Barth, Church Dogmatics IV, 3, första delen (1961) sid. 555-556.
4 R. Niebuhr, Nature and Destiny of Man Vol. II (1964), sid. 287-298.
5 - " - sid.44-45.
6 E. Brunner, The Christian Doctrine of Greation and Redemption (1952), sid. 239-378. För jämförande utvärdering av Brunners kristologi, se kommentarer av Tetsutaro Ariga och E.A. Dowey i Kegley och Bretall, eds., The Theology of Emil Brunner (1962).
7 E. Brunner, The Mediator (1947), sid. 72-101. För hans senare kommentarer om Bultmann och liknande eskatologister, se Christian Doctrine of the Creation and Redemption, sid.260-270.
8 Christian Doctrine of Creation and Redemption, sid. 271-307.
9 - " - sid. 322-324.
10 - " -, sid. 352-356, jmfr. Brunner, The Mediator, sid. 322-327.
11 - " -, sid. 371-378.

 


 

 

KRISTOLOGI I VÅR TID

Enighetsteologin håller med vår tids tankar inom kristologin att Jesus var människa, och samtidigt på något sätt gudomlig. D.M. Baillie påstår att sökandet efter den historiske Jesus tvingar teologin idag att ta den fulla mänskligheten hos Jesus Kristus mer på allvar än någonsin förr. Tidigare så upptäckte inte troende att Kristus var av samma väsen som de själva. De ville inte erkänna att mänsklig tillväxt, okunnighet, föränderlighet, kamp och frestelse var delar av Jesus liv. Man först nu, säger Baillie, så har tro på Jesu fulla mänskliga natur kommit av sig själv. 13

Den fullständiga mänskliga naturen hos Jesus bekräftas av såväl katoliker som protestanter. Den katolske Bibelforskaren R.E. Brown har skrivit att många kristna tror att Jesus vandrade omkring i Galiléen med en gloria skinande över sitt huvud. De glömmer bort evangeliets porträtt av Jesus en människa ibland trött, irriterad och frestad och en som behandlades som fanatisk upprorsmakare av det religiösa och politiska etablissemanget från sin tid. 14

Kallar inte Nya Testamentet Jesus för Gud? Det finns inget enkelt svar till den frågan. Upprepade gånger i de synoptiska evangelierna så gör Jesus en klar åtskillnad mellan Gud och sig själv. Till exempel, när Jesus ber i Getsemane eller på korset så talar han ju tydligen inte till sig själv. Paulusbreven och hans pastoraler skiljer mellan Gud Fadern, och Herren Jesus Kristus (1 Kor. 8:6) eller den ende Guden och medlaren, mannen Jesus Kristus (1 Tim. 2:5). Även i fjärde evangeliet, så förkunnar Kristus att Fadern är större än han själv (Joh. 14:28). Bibelforskare drar därför vanligen slutsatsen att de tidigaste delarna av Nya Testamentet inte talar om Jesus som Gud.

Tre avsnitt använder emellertid uttryckligen ordet "Gud" för att beskriva Jesus (Hebr.1:8-9, Joh. 1:1, Joh. 20:28) och det finns några texter där möjligen termen "Gud" används för att beskriva Jesus (Titus 2:13, 1Joh. 5:20, Rom. 9:5 och 2 Petr. 1:1). Med andra ord Jesus kallas aldrig "Gud" i våra tidigaste källor medan det blir allt vanligare att tillskriva honom gudomlighet allteftersom åren går. 15

Under den senare delen av första århundradets Rom så var det inte ovanligt att tillskriva gudomlighet till någon ovanlig människa. Härskare som Augustus kallad "gudomlig frälsare" eller "Herre och Gud." Dessutom, judar såväl som hedningar trodde att det fanns en mängd övernaturliga varelser förutom Gud skaparen. Således var det lätt för kristna hedningar att göra Jesus till Gud för dyrkan. Denna förgudning av Jesus var allmänt spridd vid mitten av det andra århundradet. 16

Judisk teologi trodde aldrig att Messias skulle vara en inkarnerad Jahve. 17 I de flesta fall så väntade judarna att en människa skulle utföra den messianska funktionen. Messias skulle vara någon härstammande från kung David, eller en präst eller en militär hjälte som skulle befria det utlovade landet. Men trots detta så i judisk mesianism kunde den smorde i bland tänkas som en övernaturlig varelse: en eskatologisk Människoson eller änglalik befriare. Emellertid även i sådana fall, så drog man en klar gräns mellan Gud själv och hans förlossande agent, Messias.

Om Jesus är mänsklig, på vilket sätt är han då unik? Han var exceptionell därför att Gud smorde honom som Messias. Detta var Kristendomens äldsta trosuttryck. Emellertid för judar och judiskt kristna så var messiasskapet snarare en funktionell roll än något ontologiskt. Endast Messias kallelse var mycket speciell. Gud utnämnde honom för att återupprätta människans gudomliga blodslinje och skapa det himmelska riket på jorden. Senare bland de kristna hedningarna så hade denna titel ingen betydelse eller så förmedlade det ett farligt missledande budskap. De var helt enkelt inte intresserade av en messiansk David och ville inte bli inblandade i någon messiansk rörelse med målet att befria Judéen från romerskt herravälde. Som en konsekvens av detta så beskrevs Jesus mycket tidigt som Guds Son i den hednakristna kyrkan.

Jesus var "syndfri" inte därför att han av naturen var olik andra människor, utan därför att han aldrig avvek från Guds utstakade vilja. Så oavsett vilken unikhet han ägde så kom den från vad Gud försökte att göra genom honom. Enighetsteologin håller med de Bibelforskare som förnekar att Jesus såg sig själv som "den Lidande Tjänaren Messias." Kristna omtolkade det judiska eskatologiska hoppet efter att deras Messias Jesus var avrättad. Jesaja 53 och Psalt 22 blev bevisen i Gamla Testamentet på att Jesu död uppfyllde profetian.

Trodde den apostoliska tidsåldern att Jesu död på korset gav människan den totala frälsningen? Nej inte alls. De tidigaste vittnena i Nya Testamentet förklarar att korset var bara en början på den messianska tidsåldern i kraft. Apostolisk kristendom är inte en religion baserad på den korsfäste Jesus utan en förkunnelse om det gudomliga riket som skall komma.

Varför har Jesus Kristus haft en så kraftfull inverkan på historien? Därför att, som en tidig kristen hymn förklarar det, Jesus var den nye Adam skapad i Guds avbild. Emellertid till skillnad från den före honom, så ödmjukade sig den andre Adam och blev Guds lydige tjänare, som till och med dog på korset (Fil. 2:5-11). Från begynnelsen till slutet så var Jesus hängiven det kommande riket.

Enighetskristologi står mycket nära till denna slutsats av vår tids teologer utom på en punkt. Ändå så är denna skillnad framtagen ur Paulus uppfattning om den andre Adam. Adam skulle göra sig fullkomlig genom att förena sin kropp och sitt sinne i en total förening med Guds hjärta, och därmed förkroppsliga skapelsens ideal. Paulus kallar en sådan person för Guds tempel (1 Kor. 3:16). Fäderna av den öst ortodoxa kyrkan som Atanasius Gregorius av Nyssa och Cyril från Alexandria beskriver ett sådant fullständigt tillstånd av gudomlighet. De lär att den gudomlige tog människoform för att människan skulle kunna bli gudomlig. Protestantiska teologer som Ritschl hävdar att eftersom Jesus var Messias, så ägde han Guds värde för dem Som följde honom. På samma sätt så lär Principerna, "Den människa som uppnår skapelsens syfte får också Guds gudomliga värde." 18

Guds ursprungliga mål för människan var att skänka henne tre välsignelser: Var fruktsamma, föröka er och ha herravälde över skapelsen (1 Mos. 1128). Efter att ha uppnått individuell fullkomlighet (varit fruktsam), så skulle Adam med Guds välsignelse gifta sig med Eva och producera avkomma (föröka sig), och därmed skapa en 4-positioners grundval på familjeplanet. På det fundamentet kunde Adam och Eva ta emot den tredje välsignelsen (att ha herravälde), bli herrar över skapelsen och sanna föräldrar för mänskligheten. Som den andre Adam, så förväntades Jesus att uppfylla dessa ansvar. Messias måste skapa en ny Guds familj.

På grund av Adams fall, så var Jesus tvungen att besegra satan genom att utrota roten till den ursprungliga synden, innan han kunde ta emot den andra välsignelsen. Emellertid saker som stod utanför hans kontroll gjorde det omöjligt för honom att fullborda sin mission. Som judar alltid pekat på, så kom aldrig den messianska tidsåldern. Eller som konservativa protestanter tror, riket skall komma då Återkomsten sker. Hur som helst, genom sin förkunnelse och sin uppståndelse, lade Jesus ett andligt fundament för att Guds arbete skulle kunna fortsätta genom den kristna kyrkan.

 


 

 

YTTERLIGARE NÅGRA PROBLEM

Hans messianska kallelse.

När blev Jesus från Nasaret utvald av Gud för att vara Messias? Nya Testamentets författare besvarar denna frågan på olika sätt. Den äldsta kristologin finner vi i Paulus och de tal som Lukas sätter in i Apg; till exempel: Rom. 1:4, Apg. 2:32,36, 5:31, 13:32-33 och Fill. 2:11-9. Som Romarbreven beskriver, Jesus förklarades som Guds Son genom det stora undret att han steg upp ifrån de döda (1:4). Markus, emellertid, verkar att placera begynnelsen av Jesus messianska medvetande vid dopet. Genom att den Helige Ande sänkte sig, så blev Jesus Guds enfödde Son (Mark. 1:10-11). Matteus och Lukas placerar idén ännu längre tillbaka: Jesus är Sonen till den Allrehögste eftersom den Helige Ande var ansvarig för Marias graviditet (Luk. 1:32,34-35). När det gäller fjärde evangeliet, så antar det att Jesus är en inkarnation av den från begynnelsen existerande Logos som var med Gud vid Skapelsens begynnelse (Joh. 1:1-3).19

Enligt Enighetsteologin, så måste Jesus haft en växande medvetenhet om sin sanna mission redan före dopet. Det måste ha funnits något direkt möte med Gud, någon speciell upplevelse av att vara utvald. Men Nya Testamentet ger oss ingen information angående detta. Som ett djupt religiöst barn och mycket känslig ungdomstid, så tänkte säkert Jesus en hel del på hur hans folks drömmar kunde förverkligas. Han grubblade också på hur han kunde tjäna Gud genom att skapa den miessianska tidsåldern. Det är troligen detta Lukas menar då han säger att Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag. (2:52).

Vad var då betydelsen av dopet genom Johannes? Inte att Jesus kände att han behövde få sina synder borttvättade. Snarare så ville han offentligt identifiera sig med denna nya rörelse för nationell ånger och bättring. Jesus kände att Johannes arbete kunde vara första steget i skapandet av Guds rike. Med Johannes hjälp, så hade Jesus egna miessianska kallelse en chans att bli förverkligad.

Mer betydelsefullt, dopet av Jesus markerade utträdet ur Gamla Testamentet in i födelsen av Nya Testamentets tidsålder. I Jesus ögon, var Johannes den siste av profeterna och kulminationen av det utvalda folkets förberedelse för Herrens Dag. Döparens roll var att förkunna ankomsten av de Yttersta Dagarna. Därför genom den symboliska riten med dopet, så ärvde Jesus Gamla Testamentets frälsningsplan som ett fundament för sin egen nya och större mission.

Jesu stamtavla.

Enighetsteologin håller med Matteus och Markus om att Jesus messianska roll är intimt knutet till hans släktlinje. Båda dessa synoptiska författare, fast på olika sätt,20 insisterar på att Gud förberedde den messianska händelsen över flera århundraden före Jesu födelse. De två stamtavlorna i Nya Testamentet avslöjar hur noggrant Gud lade ett andligt fundament för Jesus messianska mission.

Olyckligtvis så är flera Bibelforskare omedvetna om det centrala budskapet i evangeliernas stamtavlor. Antingen så ifrågasätter de den historiska trovärdigheten hos de två släkttavlorna eller också koncentrerar de sig på de doktrinella och apologetiska syftena med texterna. Men vad var huvudsyftet med att inkludera ett familjeträd i Evangeliet? Matteus och Lukas var intresserade av att legalisera de messianska anspråken för Jesus. Således spårar Matteus Messias släktled tillbaks till kung David och patriarken Abraham, medan Lukas går ännu längre tillbaks till Adam, Guds förste Son.21

Dessutom ett lika viktigt syfte bakom släkttavlorna är att visa hur all hebreisk historia och även hela mänsklighetens historia alltsedan Adam och Eva syftade på att förverkliga Guds rike på jorden. Genom att använda mystiska symboler baserat på talet sju (Lukas) eller fjorton (Matteus, 22) så antyder evangelisterna att den hemliga lösningen på historien ligger i det messianska hoppet. Allt sedan Adam och Evas fall, säger Lukas, har Gud planerat återupprättelsen av mänskligheten. Eller som Matteus uttrycker det, hela syftet med den judiska historien är att producera en messiansk förlossare.

Till skillnad från Lukas, inkluderar Matteus namnen på fyra kvinnor bland Jesu förfäder: Tamar, Rahab, Rut och Batsheba, hustrun till Uria och Hittite. I vanliga fall nämns bara de manliga medlemmarna i familjeträdet när samhället är så strikt patriarkaliskt som i det gamla Israel. Varför ansåg då evangelisterna det viktigt att nämna dessa speciella kvinnor? För att finna svaret måste man lista ut vad de hade gemensamt.

För det första, Tamar, Rahab, Ruth och Batsheba blev kända på grund av deras sexuella omoral. Tamar låtsades vara en prostituerad för att bli gravid (1 Mos. 38:26). Rahab var en sköka i Jeriko som hjälpte israeliterna att besegra hennes stad (Josh. 2:1-11). Rut bjöd in Boaz att ligga med henne (Rut 3:6-9) och Batseba begick otukt med kung David (2 Sam. 11:4). Antyder inte detta att det även var något sexuellt oriktigt i samband med Jesu födelse? 23

För det andra, alla fyra kvinnorna var mera hedningar än judar: Rahab och troligen Tamar var Kananéer, Ruth var en Moabit, och Batseba var troligen Hetit. Således så kände Luther att Matteus inkluderade namnen på dessa kvinnor för att visa att Jesus var frälsaren för hela mänskligheten och inte enbart Messias för judarna.

För det tredje, alla fyra var ganska ovanliga instrument i Guds återupprättelse: Tamar hade vågat bryta mot moralreglerna för att hon skulle kunna fortsätta familjelinjen av sin avlidne make. Rahab lyckades att få israeliterna att gå in i det utlovade landet. Rut hade tagit initiativet till en äktenskaplig förening som till slut producerade kung David. Och Batsebas otukt ledde till födelsen av Salomo.

Således: efter biblisk judisk tro så prisas dessa fyra kvinnor som illustrationer till hur Gud kan använda oväntade och okonventionella metoder för att utföra viljan med sin återupprättelse. 24

Jungfrufödseln.

Både stamträden i Lukas och Matteus spårar familjelinjen till Josef. Nästan ingen modern forskare försöker att lösa skillnaderna mellan dem genom att gissa att den ena tillhörde Maria. 25 Emellertid om Jesus inte var Josefs verklige son, vilket värde skulle det då ha att spåra Josefs linje tillbaka till David, Abraham eller Adam? Detta tvingar fram frågan hur viktig är frågan om jungfrufödseln för Jesu messianska arbete? Är den en nödvändig del av kristen tro att tro att Jesus inte hade någon fysisk far? Vilket teologiskt värde är knutet till Jungfrufödseln? 26

Alla de urgamla trosformuleringarna bekräftar Maria som jungfru. Denna överenstämmighet gäller däremot inte Nya Testamentet. Bara Matteus och Lukas ger barnskildringar av Jesus. Markus, Johannes och Paulus ignorerar fullständigt tanken på att Maria födde sin son utan hjälp av någon man. Paulus gör två mycket svaga referenser angående Jesu födsel. I Galaterbrevet skriver han "sände Gud sin son, född av en kvinna" (4:4-5) och i Romarbrevet talar han om Jesus "sin mänskliga härkomst var av Davids ätt" (1:3).

Dessa texter ger inget stöd åt tanken på jungfrufödsel. När det gäller Markus och Johannes, så uttrycker dessa evangelier så litet intresse i Jesu födsel att Markus inte ens nämner Josefs namn och Johannes säger oss inte Jesu moders namn. På grund av denna märkliga tystnad om Marias jungfruhet i de flesta av Nya Testamentets skrifter, så säger en nutida katolsk bibelforskare att han tvivlar på om berättelsen om jungfrufödseln verkligen förmedlades från Jesu familj ner till apostlarna. 27Bortsett från de första kapitlen i Matteus och Lukas så är jungfrufödseln helt ignorerad i skildringarna av Jesu vuxna liv, hans förkunnelse död och uppståndelse. 28

Dessutom uppfattningen om Marias jungfrufödsel kan ha något att göra med en felöversättning från en messiansk text tagen ur Jesaja. Den hebreiska versionen av Jesaja 7:14 säger att "en ung flicka" skall föda en som skall heta Emmanuel. Emellertid den grekiska översättningen säger att "en jungfru skall föda ett barn som de skall kalla Emmanuel." Eftersom Matteus trodde att Jesus var den Messias vars ankomst var exakt förutspådd i Skriften, så drog han slutsatsen att Jesus måste ha blivit född av en jungfru. 29

En del forskare hävdar att barnberättelserna har sitt ursprung i omgivningarna av Palestina, och att innan Jesu förkunnelse så trodde hellenistiska judar att Messias måste födas av en jungfru. 30 Andra vidhåller att tron på jungfrufödseln var en produkt av kristna hedningar. I den hellenistiska världen, så var det vanligt att påstå att en berömd man var sonen till en Gud: ex. Platon, Alexander den store, Julius Caesar.

Bortsett från den tvivelaktiga historiska riktigheten av jungfrufödseln, så har den ställt till med grundläggande teologiska problem. För det första därför att jungfrufödsel skulle vara det enda sättet för Kristus att vara utan ursprunglig synd. För att befria mänskligheten så var Jesus Kristus helt enkel tvungen att äga en "ofallen" mänsklig natur. Tack vare att han var född av jungfrun Maria, så var hans kött obefläckat så att han kunde tjäna som vår förlossare.

En sådan uppfattning är emellertid kraftigt ifrågasatt i vår tid. I den gamla världen så trodde man att det enbart var mannens spermier som producerade barnet och att kvinnan bara tjänade som en behållare för barnet att växa i. Modern vetenskap har visat att båda föräldrarna avgör den fysiska och psykologiska konstitutionen hos sitt barn. Eftersom både fadern och modern skulle överföra varje biologisk form av ursprunglig synd, så skulle det inte göra Jesus syndfri att beröva honom hans mänsklige far. Men allra viktigast kristna idag skulle ifrågasätta om ett sexuellt förhållande var obetingat syndfullt.31

Ytterligare ett teologiskt rättfärdiggörande av jungfrufödseln försvarades av Barth. 32 Jungfrufödseln visar att Gud återupprättar oss helt genom sig själv. Vår frälsning kommer fullständigt från Gud. Förlossning är Han ensam om att ge. Vi är inte på något sätt partners med honom.

Med en sådan tolkning av jungfrufödseln lider av grava fel. Den Bibliska tolkningen av frälsning vilar på ett ömsesidigt ansvar mellan Gud och människa. Frälsning kräver en process av ömsesidigt givande och tagande, för att använda Principernas språk. Som Brunner upprepade gånger försökte att säga till Barth, försoning kan aldrig ske genom en varelse. Guds initiativ måste matchas med ett riktigt mänskligt gensvar. William Barclay hävdar att kristna behöver inte tolka jungfrufödseln bokstavligt. 33 Födelseberättelserna kan vara vackra, poetiska sätt att säga att även om Jesus hade en mänsklig fader, så var Guds Helige Ande verksam vid hans födsel på ett speciellt sätt.

Som de gamla judarna brukade förkunna, för att producera ett barn så är det nödvändigt att ha tre föräldrar - fadern, modern och Gud. 34

Var Josef då Jesu fader? Om så, varför var det då nödvändigt att koka samman en jungfrufödelse-legend? Judarna väntade inte en av jungfru född messias enligt Strack-Billerbeck, Commentary on the New Testament from the Talmud and Midrash. 35 Denna hypotes är något alldeles nytt för den judiska tron. Men fader Brown pekar på att förutom Ebioniterna, så erkänner kristna i allmänhet att Josef inte på något sätt var inblandad i Jesu födsel. I så fall kan vi bara anta att någon annan var inblandad. Från en ganska tidig punkt, så anklagade judiska kritiker av de kristna att Maria haft ett otillåtet förhållande med en romersk soldat som hette Pandera. 36 Sådana anklagelser verkar ha varit i omlopp under lång tid efter Nya Testamentet skrivits, för att förkasta vad de kristna förkunnade.

En ännu bättre förklaring har getts genom Dr. Leslie Weatherhead, under lång tid pastor i City Temple i London. 37 Längs det gamla mellanöstern (och Indien) så hölls ofta en "helig bröllopsceremoni" där antingen översteprästen eller kungen spelade rollen av en gudomlig budbärare. Under dessa riter, blev han gift med en jungfru och symboliserade därmed den heliga föreningen av solguden och jordguden Avkomman av en sådan matchning blev kallad gudomlig inkarnation.

Sakarias var den präst som tjänstgjorde i templet då Maria fick en uppenbarelse där hon gick med på att vara "Herrens slavflicka". Även om han var en äldre man så var han inte impotent, Sakarias, eftersom han nyss hade gjort sin hustru Elisabet gravid trots att hon var förbi den normala åldern för att få barn.

När ängeln Gabriel förkunnade för Maria att hon skulle föda Messias, svarade hon, "Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man." ängeln svarade då henne att Helig ande skulle komma över henne, och den högstes kraft skall vila över dig. (Luk. 1:35)

Så fort som den unga flickan fått veta att hon blivit utvald att föda Guds Son, "så skyndade hon sig till Sakarias hus" (Luk. 1:39). Genom att ge sig till den åldrande prästen så kunde Maria visa att hon verkligen var Herrens jungfru. En sådan gärning av total hängivelse, långt ifrån att betraktas som omoralisk i den tidens värld, avslöjade den högsta graden av andlig lydnad. Genom att förena sig med prästen, så fann Maria "nåd hos Gud" (Luk. 1:30). Dr. Weatherhead avslutar: Om man avvisar hypotesen om jungfrufödseln, så är en förening mellan prästen Sakarias och den absolut hängivna unga flickan Maria något som liknar de traditionella heliga äktenskapsriterna en slutsats som stämmer med vad vi får veta från Skriften.38

Referenser:
13 D.M. Baillie, God Was in Christ (1955), s. 11.
14 R.E. Brown, Jesus, God and Man (1967), förord, s.ix.
15 " s. 31: Om Nya Testamentet daterar sig från 30-100 e.Kr. så kommer användandet av ordet theos (Gud) om Jesus från den senare delen av denna perioden.
16 " s. 31: Ignatius från Antiokia (d. ca. 107 e.Kr.) skriver om "vår Gud, Jesus Kristus" och "Jesus Kristus Gud." år 150, säger Olement den andre, Bröder, vi måste tänka på Jesus Kristus som vår Gud" (1:1). Jmfr. J. Hick, ed. The Myth of the Incarnate God (1977), sid. 87-119.
17 Jmfr. Geza Vermes, Jesus the Jew (1973).
18 Principerna, s.206.
19 Jmfr. H. Küng, On Being a Christian (1976), sid. 384-389.
20 Fader Brown anmärker på flera av de "enorma" skillnaderna. Mellan Abraham och Jesus, Släkttavlan i Lukas innehåller 56 namn medan Matteus bara har 41. Under den 400-åriga monarkiska perioden, så skiljer sig de båda utom för David. När det gäller den eftermonarkiska tiden så ger kronologierna bara de båda första och de båda sista namnen lika. Kanske det största problemet är att Lukas inte spårar Jesus arvslinje genom Bathshebas son Salomo utan genom Natan. Naturligtvis, så talar inte Lukas om de fyra kvinnor som Matteus anser så viktiga att nämna.
21 För en noggrann studie av de historiska problemen och doktrinella syftena med stamtavlorna se R.E. Brown, The Birth of the Messiah (1977), sid. 57-95.
22 Ganska betydelsefullt så talar fader Brown om "det magiska talet" fjorton. sid. 78-84.
23 Jmfr. J.A.T. Robinson, The Human Face of God (1973), sid. 59-63. :Biskop Robinson vidhåller att manäutesluta möjligheten att Maria, precis som Hoseas fru, kan ha exemplifierat "skandalen av gudomlig kärlek" vilken trotsar vår vanliga moralstandard Se E. Stauffer, Jesus and His story (1960), s. 25, för en liknande tolkning.
24 Brown, sid. 73-74. Enligt den judiska Midrash, så lovade Gud var och en av dessa kvinnor att hon skulle spela en betydande roll i förberedelsen för den messianska tidsåldern, som rabbi Josef Hausner antyqer i sin skrift "Matthew's Geneological List" (1969).
25 Lukas 3:23 talar om Josef, son till Heli; Matteus talar om Jakob som Josefs fader (1:16)
26 För kompletterande material se T.Boslooper, The Virgin Birth (1962), en utmärkt studie av de historiska, exegetiska och teologiska aspekterna av doktrinen. Även, The Virgin Birth in the Theology of the Ancient Church (1964) av kyrkohistorikern från Heidelberg Hans von Campen hausen.
27 Brown, s. 521.
28 Huvuddelen av dessa evangelier visar att bland de som älskade Jesus så visste de inget om hans ovanliga födsel (Matt. 13:53-58; Luk. 4.31-37), Brown, s. 33. 29 A. Harnack, History of Dogma förklarade jungfrufödseln som ett missförstånd av Gamla Testamentet.
30 Jmfr. E. Schillebéeckx, Jesus (1979), s. 729, fotnot 9.
31 Uppfattningen att all sex är ond kan spåras tillbaks till den hedniska grekiska traditionen om skillnaden mellan ande och kropp. Det finns även en hebreisk grund för en liknande syn. Barnafödsel gör en oren, enligt den Mosaiska Lagen och Ps. 51:7 säger, "Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig."
32 K. Barth, "The Miracle of Christmas" i Church Dogmatics, vol. I, pt. 2, 15:3, sid. 172-202. För en något liknande försvar av doktrinen om jungfrufödseln, jmfr. J. Macquarrie, Principles of Christian Theology (1977), sid. 280-282.
33 Forskare, på Nya Testamentet som tvivlar på den historiska verkligheten hos jungfrufödseln inkluderar J. Weiss, Harnack, Bornkamm, Enslin, Kummel, Conzelmann, von Campenhausen, Boslooper, Dibelius, Goguel, Goodspéed, Lake, Bacon, Knox, Bultmann, Guignebert, Loisy, Perrin. Teologer som förnekar att jungfrufödseln är en väsentlig del av den kristna doktrinen inkluderar Tillich, Schubert Ogden, Pannenberg, Nels F.S. Ferre, Bultmann och J.A.T. Robinson. Valkända förkunnare och kyrkoledare som har en liknande uppfattning är Harry Emerson Fosdick, Leslie Weatherhead, och biskop James Pike. En del av de tidigare nämnda -som Boslooper- betonar att jungfru- födseln har ett stort symbolvärde för vår tids kristna.
34 W. Barclay, The Gospel of Luke (1956), s.7.
35 Strack-Billerbeck, vol.I, sid. 49. Jmfr. Bultmann, History of the Synoptic Tradition (1972), s.291.
36 Se Origen, Against Celsus I. 28-33 och R.E. Brown, "The Charge of Illegitimacy," Birth of the Messiah, sid. 534-542.
37 L.E. Weatherhead, The Christian Agnostic (1965), sid. 102-105.
38 L.E. Weatherhead, The Christian Agnostic, sid. 102-105. Den största svagheten i denna tolkning, som Weatherhead erkänner, är den tvivelaktiga användningen av mycket gamla ritualtraditioner för att förklara något som hände i första århundradets Palestina. Weatherhead föreslår att även om Sadducéer och Fariséer i Jerusalems tempel skulle motsätta sig sådana föråldrade sexuella riter, så behöver detta inte gälla för trosuppfattningar och praktiseranden i Palestinas bergsbygd. Kanske en bättre metod vore att peka på att Maria helt naturligt kände att ängelns budskap betydde att hon skulle förena sig med en respekterad "helig man" för att kunna föda Messias.

 


 

 

DEN HELIGE ANDE

I Nya Testamentet så är doktrinen om den Helige Ande nära knuten till Kristologi - Anden kommer över Maria när hennes barn avlas. Anden svävar över och upplyser Jesus vid hans dop. Vid hans första predikan i Nasaret, definierar han sin messianska mission med orden från G:a Test. 1 "Herrens ande är över mig..." (Luk. 4:18). Denne ande finns i Jesus igenom hela hans liv, den gör det möjligt för honom att tala med auktoritet, att bota sjuka och att kasta ut demoner.

Förutom att förena Jesus Sonen med Gud Fadern, så är Andens syfte att förena alla människor under Gud. Anden syftar på Gud i arbete, med oss och inom oss. Anden undervisar oss, leder oss, hjälper oss att vittna och tjänar som vår tröstare, ger oss lagar och råder oss. Därför beskriver Paulus det kristna lärjungaskapet som "ett andligt liv" eller att "låt oss följa en andlig väg" (Gal. 5:25). Troende kommer att manifestera Andens gåvor: kärlek, glädje, frid, tålamod, mjukhet, tro, ödmjukhet och självkontroll (5:22,23). Genom att så i Anden, så kan kristna skörda ett evigt liv, skriver Paulus (Gal.6:8). Med andra ord, den Helige Ande betyder den självalstrande och förlossande aktiviteten hos en alltid närvarande Gud.

Som ett tecken på Guds arbete i och genom människan, så är den helige anden naturligtvis speciellt aktiv i den kristna församlingen. 2 Kor. talar om "att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan ande" (3:6). Kristen predikan och förkunnelse anses vara andens gåvor (Gal. 5:22-23). När det första apostoliska mötet samlades för att klargöra Kristen tro och praktik, sammanfattade deltagarna en rapport, där de sa, "Den helige anden och vi har beslutat" (Apg. 15:28), vilket visade att beslut om doktrinen skulle ske som beslut av kristna tillsammans med anden.

Enligt apostlagärningarna, så föddes kyrkan vid Pingsten när de församlade kristna övergjuts med karismatiska gåvor. Som Lukas tolkar denna händelse, Anden sänkte sig oväntat ned över hela församlingen. Bland annat så visar Pingsten hur anden arbetar för att förena.

Genom att tala i tungor, så kunde den kristna församlingen förena män och kvinnor trots nations, ras eller språkskillnader.

Kyrkan är försedd med kraft, upplyst välsignad genom gemenskapen med den helige ande. Trots detta så är den gudomliga missionen hos anden att ge kraft och återupprättelse inte begränsad till de institutionella kyrkorna. Som vi läser, "Vinden blåser vart den vill... men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far." (Joh. 3:8) Anden är inte en tjänare till kyrkan utan snarare så borde kyrkan vara en tjänare till anden. Anden pekar bortom kyrkorna mot det kommande Guds rike. Bara om de tjänar som medhjälpare för omvandlingen av hela världen så kan de kristna anse sig vara Kristi kropp. Andens slutliga arbete är att förena alla människor i en ny skapelse.

Således när den helige Johannes av Patmos upplyftes i en profetisk trance, så hörde han den uppståndne Jesus proklamera "Du som har öron, hör vad anden säger till församlingarna" (Upp. 2:7).

Men viktigast Anden tjänar som organ för att förmedla gudomlig uppenbarelse. Till exempel i Gamla Testamentet så förklarar Jeremia att "Och Herrens ord kom till mig, Han sade..." (1:11). På samma sätt i Apg. så tar Petrus emot en vision som visar honom att kristna inte längre behöver följa dietreglerna ifrån Toran. I båda fallen så har en andligupplevelse givit ny information som kompletterade, klargjorde och rättade de heliga skrifterna från deras tid. Därför beskriver det fjärde evangeliet den Helige Ande som "sanningens ande" som skall uppenbara sanningar som de ursprungliga lärjungarna antingen inte ville eller kunde förstå när Jesus var på jorden. Anden arbetar genom kontinuerliga uppenbarelser.

Till sist, den apokalyptiska traditionen i både judendom och kristendom antog att ankomsten av den messianska tidsåldern skulle ske tillsammans med en fantastiskt utgjutande av den Helige Ande. Som profeten Joel, förutspådde, och jag skall utgjuta min ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skall profetera, edra gamla män skall ha drömmar era ynglingar skall se syner. (Apg 2:28,29).

När vi nu sett hur Bibeln använder den helige ande på så olika sätt, så förstår vi varför man inte har kommit fram till någon officiell förklaring av den helige ande. Vem eller vad är den Helige Ande, Herrens Ande, Guds Ande och Kristi Ande? I den första kyrkan så var tre frågor speciellt trassliga.

För det första, är den helige ande en person, en varelse med eget medvetande skild från Gud Fadern eller Jesus Kristus Sonen?

För det andra, om Anden är en distinkt varelse, är den maskulin, feminin eller neutral?

För det tredje, som en enskild varelse, är anden likvärdig eller underlägsen Gud Fadern och Kristus Sonen?

Låt oss titta på hur diskussionen om Andens gestalt startade. Det hebreiska ordet förande (ruach) är feminint medan det grekiska ordet(pneuma) är neutrum. Dessutom i Gamla Testamentet så är visdomen hos Gud (Sofia) beskriven som en kvinnlig ande (Ordspr. 8,9).

Till sist i Johannesevangeliet, så tjänar den av Jesus utlovade helige ande som en kvinna som tröstar och hjälper kristna vars tro är hotad av den fortsatta fördröjningen av rikets ankomst samt den intensiva förföljelsen.

Detta är klart bevis för att de första kristna trodde den helige ande var en kvinnlig varelse. The Gospel of the Nazarenes, använt av de kristna judarna i den efter-apostoliska tiden, innehöll ett citat av Jesus där han tala om "min moder den Helige Ande." Tomasakterna, en produkt av antingen den första Syriska eller Egyptiska församlingen, innehåller hymner eller liturgiska böner om åkallan av den Helige Ande adresserad som "den älskvärda modern... den feminina som uppenbarar gömda mysterier... och maken till den Högstes Kärlek."

I evangeliet av Mani, så finner vi en treenighet, som härstammar från någon tidig kristen grupp, som prisar kraften hos Fadern, Moderns välsignelser och Sonens godhet.39.1

Ryska ortodoxa kristna har länge dyrkat den Helige Ande som Sofia, en feminin kraft av vishet och skönhet. Den i slutet av 1800-talet levande mystiske filosofen Vladimir Soloviev fick upprepade uppenbarelser av Sofia som en ung vacker kvinna. Hans lärjunge Bulgakov utarbetade därefter en hel Sofisk teologi. 39.2

Trots detta, tänker sig de flesta kristna den Helige Ande som en separat maskulin enhet. Termen Parclete, använt i Johannesevangeliet, betyder "Hjälpare" och har maskulin gestalt.

Dessutom var hela den judiska traditionen extremt mans-dominerad och fientlig till all kvinnlig beskrivning av Gud. Det var därför som vid kyrkomötet i Nicea och Chalcedon man definierade Gud Fadern, Gud sonen och Gud den Helige Ande som särskilda och ändå likvärdiga väsen och alla av samma kön.

I Enighetsteologin så är den viktigaste åsikten att den Helige Ande inte är en separat varelse, en varelse åtskild från Gud Fadern. Den Heliga Ande syftar helt enkelt till Guds förlossande arbete. Därför definieras i 1 Mos. anden som Guds andedräkts Gud blåste in sin ande i Adam, och gjorde honom till en levande själ. På liknande sätt så beskrivs anden i fjärde evangeliet som vinden som blåser från ena riktningen till den andra, och kommer och går som den vill. Det vanliga uttrycket pneuma i Nya Testamentet betyder helt enkelt "luft" eller "vind", en opersonlig energi som kommer från Gud.

Således tänker sig Enighetsteologin den helige ande inte som en individuell person utan snarare som ett tecken på Guds arbete i historien och Hans direkta påverkan på våra individuella andliga liv.

Men eftersom Gud äger polaritet, så kan man enligt Principerna tala om den feminina aktiviteten hos den Helige Ande. Eftersom Anden utför moderliga funktioner som att vederkvicka, nära och fostra individuella kristna, så tjänar den som en moderlig ande. Som Macquarrie pekar på, den Helige Ande introducerar helt klart ett feminint inslag i doktrinen om Gud. När Guds ande beskrivs som svävande över vattnet (1Mos. 1:2). Som en höna som ruvar i sitt rede, så ger Gud liv till världen. Detta antyder klart en Feminin Princip 40. Samtidigt som den är Guds energi i verksamhet så manifesterar den Helige Ande maskulina kvaliteter.

För att sammanfatta, på olika sätt så uppträder Guds Ande som feminin, maskulin eller opersonlig form.

Enighetsteologin betonar också den mångfald av andar som påverkar vår värld och styr människans öde. Förutom anden hos Gud Fadern och anden hos Jesus, så existerar det en mångfald av goda andliga förfäder och änglar som tar kontakt med jorden och försöker hjälpa människors liv. Vid någon speciellt viktig punkt i Guds frälsningsplan, så kommer hela den himmelska härskaran ner till vårt jordeplan för att förverkliga Guds plan.

Det är därför de kristna vid pingsten plötsligt kunde tala i olika tungor. De hjälptes av avlidnas andar som arbetade med att förverkliga Guds frälsningsplan. Om då den Helige Ande syftar på arbetet av en osynlig Gud i historien och i den mänskliga själen, så kan denna hjälpande och providentiella aktiviteten utföras av ett oändligt antal förfäders andar eller änglar istället för att vara begränsad till en enda varelse.

Precis som Gud själv, så är anden osynlig och utan kroppslig form, ett starkt ljus eller ett fält av magnetisk energi, så att säga. När den Helige Ande därför behöver en definitiv form, så använder och arbetar den genom ett medium av avlidna mänskliga andar eller någon ängel. Det borde nu stå helt klart att uttrycket "Helig Ande" har använts ganska allmänt för att täcka allt arbete som utförts av andarna.

Referenser:
39.1 Jmfr. W. Lewis antologi Witness to the Holy Spirit (1978).
39.2. N. Zernov, The Russian Religious Renaissance of the Twentieth Century (1963), pp. 283-308.
40. J. Macquarrie, Principles of Christian Theology (1977), sid. 329-330.

 


 

 

TREENIGHETEN

Den klassiska definitionen av tréenigheten skapades vid kyrkomötena under fjärde århundradena och blev gällande för den romersk katolska, öst ortodoxa, anglikanska, Lutheranska och reformerta kyrkorna. Denna trosförklaring lyder:

"Jag tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Jag tror på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv." 41

Även om denna trosförklaring är allmänt använd vid gudstjänster, så har denna tros-förklaring blivit kritiserad av flera orsaker.
För det första så är den inte helt Biblisk eftersom den går mycket längre än tron i Nya Testamentet och förändrar den rikes-centrerande förkunnelsen hos Jesus.

För det andra så representerar den en sammanblandning av judisk-kristen tro och den gamla världens hellenistiska filosofi.

För det tredje, så har den alltid splittrat kristna snarare än att förenat dem under en Gud, en Herre och en tro. Som ett resultat av oenigheten om tréenigheten under de första århundradena så har kyrkan blivit splittrad i Atanasiskt och Ariskt kristna, Nestorianer och Monofysiter, Chalcedonier och icke-Chalcedoniska kyrkor.

Är trosförklaringen biblisk? Norman Pittenger en anglikansk teolog vid Cambridge, sammanfattar ganska bra slutsatserna av samtida Bibelstudier. 42 Ordet "tréenighet" (trias) kan man inte finna i Nya Testamentet och användes aldrig av kristna förrän av Teofilus från Antiokia (ca. 180 e.Kr.). Den enda formuleringen av tréenigheten i det synoptiska evangeliet (Matt.28:19) gör inte anspråk på att vara ett uttalande av den historiske Jesus och representerar istället ett tillägg gjort av den tidiga kyrkan efter hans död. På samma sätt de många referenserna till Fader, Sonen och den Helige Anden i fjärde evangeliet var inte uttalade av Jesus, utan visar den postapostoliska teologin hos dess författare.

Paulus talar ofta om Jesus som Guds Son och den Helige Ande sänd från Gud och använder minst två gånger tréenighets-formuleringar (1 Kor. 12:4-6, 2Kor. 13:14), ändå, uttrycker ingen av dessa den tréenighet som senare kyrkomöten skapade, hävdar Pittenger.

Vad förkunnar det Nya Testamentet om Fader, Sonen och den helige Ande? Den betonar klart existensen av en Gud eftersom den tron var central för judendomen. Därefter så intygar Nya Testamentet att Gud var i Kristus, försonande världen till sig själv. Vi finner inte myten om "den inkarnerande Guden."

Vad den äldsta och mest trovärdiga traditionen i Nya Testamentet intygar är att Jesus var Guds smorde medhjälpare för att leda inträdet i den messianska tidsåldern. Till sist, trots att Jesus var korsfäst, så fann hans lärjungar att genom fortsatt lojalitet till honom så upplevde de gemenskapen med den Helige Ande.

I ljuset av otillräckligbeten hos trosbekännelsen, så har under de senaste århundradena
teologer omtolkat den klassiska doktrinen om tréenigheten. Vad innebär det att tro- på en trefaldig Gud? En del skulle säga att Gud har uppenbarat sin natur och sitt syfte på tre sätt. Han gör sig själv uppenbar genom skapelsen och historien. Han uppenbarar sig i Jesu budskap, mission och förkunnelse. Han fortsätter aktivt att arbeta för att förverkliga sitt rike på jorden.

För att uttrycka det på ett annat sätt, om Gud manifesterade sin vilja genom den messianska livet hos Jesus, så var han verksam innan Jesus var född och har förblivit aktiva alltsedan korsfästelsen.

En annan förklaring av tréenigheten föreslås också ofta. Tréenigheten förklarar Guds inre karaktär. Gud är i sin essens tredelad. Hur kan han vara tre-i-en? Låt mig nämna
några av vår tids uppfattningar. Barth lärde att den ende Guden äger tre "existenstillstånd": Gud som skaparen, som tröstaren och som förlossaren. Macquarrie omtolkar tréenigheten som "rörelser" inom en dynamisk, men ändock stabil Varelse.

Fadern är den högste Varelsen, källan till allting han utgjuter över skapelsen. Sonen eller Logos är Hans yttre form, Gud uppenbarad i en mångfald former och levnadsmönster. Och den helige Ande innebär den förenande varelsen, Guds aktivitet att upprätthålla, stärka och återupprätta hela skapelsen till sig själv. 43

Eller för att förklara det ännu enklare, som den anglikanske teologen H.E.W. Turner gör, tréenigheten syftar på Gud över oss (Fadern), Gud med oss (Sonen) och Gud inom oss (den Helige Ande).

Hur förhåller sig Unificationism till gammal och modern tréenighetslära? Precis som dem så erkänner den Guds trefaldiga natur som skapare, förlossare och inspiratör. Så som vår förklaring av skapelsens princip visar, så tror Unificationister på en faderlig Gud som står över oas, är med oss och i oss. I ett tidigare kapitel, förklarades Divine Principles tolkning av Jesus messianska mission. Vi har också täckt in naturen och arbetet av den Helige Ande.

Låt oss därför avsluta med en kraftfull Unificationist förkunnelse. Eftersom Principerna är speciellt angelägen att återupprätta Guds herravälde över skapelsen, så betonar vi det trefaldiga sätt som himmelriket skall skapas genom på jorden. Om det inte varit något syndafall, så hade Adam och Eva uppfyllt skapelsens syfte genom att grunda en Guds-centrerad familj. Återupprättelse kan ske efter att ett treriktat förhållande av kärlek och respekt har skapats mellan den nye Adam och Eva baserat på deras Guds-kärlek. I ett givande och tagande mellan Gud och dem själva, så kommer de att forma en familj, och bli Sanna Föräldrar och därmed uppfylla de tre välsignelserna.

Gud kan sedan arbeta genom dem för att skapa ett mönster för efterföljande familjer och genom ett fyra positioners fundament skapa Hans rike på jorden.

Referenser:
41 I engelska originaltexten, citat ur den Syrisk Antiokiiska Ortodoxa Gudstjänstboken sid.110
42 N. Pittenger, The Divine Triunit y (1977), sid. 21-22.
43 J. Macquarrie, Principles of Christian Theology (1977), sid. 190-210.
44 H.E.W. Turner, Dictionary of Christian Theology (1969), s.345.