Utdrag ur en artikel i SVD av /Erik Sidenbladh
Människan är en varelse på gränsen mellan djurriket och människoriket "en sårad flykting mellan tvenne riken ".
Det menar Martinus dansken som i unga år fick en vision som han nästan ber om ursäkt för: Kan Gud uppenbara sig för en man i vår tid. Men vem är då denne Martinus? Han heter egentligen Thomsen i efternamn, föddes 1890 i Vendsyssel och var en obildad mejerist till mars 1921. Då fick han en serie genomgripande visioner ett starkt ljus strålade ut från en Kristusgestalt som till sist tog sin boning inom honom. Så fick han klart medvetande om världsalltets innersta struktur, Guds väsende, om... ja, hur allt hänger ihop, både det vi ser och det vi inte ser. Sedan dess har han i skrifter främst "Livets bok" i sju band bilder och i föredrag, framlagt den omfattande världsbild och livsåskådning han fått uppenbarad för sig.
Uppenbarelse Han betonar att han inte har funderat ut allt detta i sin hjärna han har sett det, fått kunskapen. Och han ber nästan om ursäkt för sin uppenbarelse, som passar så illa i 20:e århundradet: Kan Gud uppenbara sig för en dansk, i vår tid... Andra religioner struntar ju ofta överlägset i vad naturvetenskapen säger om världens konstruktion. Men Martinus är mycket mån om att knyta an till vår tids synsätt, att inte bryta mot sin västerländska (danska) kulturmiljö. Och det märkliga med den olärde Martinus är att han berättar om ett heltäckande logiskt system där naturvetenskapens världsbild passar in. Fast det går längre kosmologin är en vittomfattande ut- vecklingslära, en världsbild som går långt bortom Darwins & Co:s gränser. Hans beskrivning tränger in i mikrokosmos, i varje cells och atoms uppbyggnad, och ut i makro- kosmos, bland stjärnsystem och galaxer. Allt är evigt levande universum är ett levande väsen, Gudomen. Och allt liv passerar på en evig vandring genom utvecklingszoner: "mineralriket, växtriket, djurriket, människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen".
Evig vandring det innebär alltså reinkarnation, återfödelse. Döden är bara en övergång då den fysiska kroppen bryts ner medan övermedvetandet lever vidare en tid i den andliga "strålformiga" världen. Därifrån återkommer det i ny mänsklig gestalt. Kosmos kan också förklaras som en gigantisk skola. Människornas jordeliv är läsåren, vistelsen i den andliga världen mellan död och födelse som ett sommarlov före nästa läsår. Vad man lärt sig under ett år, ett liv, blir utgångspunkt för hur nästa liv kommer att gestalta sig. Och det är hela tiden fråga om utveckling framåt, mot mognad och fullkomning.
Jämför PRINCIPERNAS förklaring av människans "Liv efter fysiska kroppens död"!
Martinus menar att vi nu står på tröskeln till en ' ny tidsålder. Människan är en varelse på gränsen mellan djurriket och det verkliga människoriket, hon är "en sårad flykting mellan tvenne riken". I djurriket dominerar "tyngdenergin", i det verkliga människoriket "känsloenergin". En övervikt av tyngdenergi befordrar "den dräpande principen" som tar sig uttryck i våld och lidande, både fysiskt och psykiskt. Men vad som kännetecknar det kommande människoriket är "den livgivande principen", förverkligad i t ex humanism och fredlig samlevnad. Och vi kan nu se i världen tecken på att den principen trots allt håller på att växa till.
Jämför PRINCIPERNAS förklaring av den "Nya Tidsåldern"!
Människan likt alla andra levande varelser befinner sig alltså i ständig utveckling, reinkarnation efter reinkarnation. Och det är vi själva som bestämmer vårt öde. Allt vi gör, gott som ont, är energigåvor som vi sänder ut och som kommer tillbaka till oss. Förr eller senare, i detta liv eller ett kommande. Ingen lider alltså oförskyllt, vårt handlande i en tidigare existens påverkar vårt liv i dag. Å andra sidan talar inte Martinus om något som "ont". Han säger i ställer "det obehagligt goda" eftersom det är meningsfyllt och befordrar vår utveckling.
Jämför med PRINCIPERNAS förklaring av reinkarnation!
Det blir aldrig någonsin fred i världen om du inte har freden inom dig, så att du kan stråla ut den och skörda den i framtiden, säger Mogens Möller. Ämnet för kvällens föredrag är just Krig och början till Fred. Det är ett sakligt och vetenskapligt föredrag fast de fakta som förs fram är nya och hisnande. Men vad Mogens Möller säger är också lite uppbyggande, som en predikan. Han talar om hur jordens förenta stater kommer att växa fram, ett kommande fridsrike. Man vet inte vad man skall tro när man kommer ut i höstkylan igen. Men man känner sig lite glad och lugnad.
Vi gör ju inte så mycket reklam och propaganda, brukar sällan ställa upp för intervjuer, säger Mogens Möller när jag lyckats få ett samtal med honom. Det är betecknande för Martinus och hans omgivning. De talar om hur förståelsen måste mogna fram, i varje människa, komma inifrån. "Tag det av mitt arbete som Ni kan använda, och låt resten ligga" är Martinus uppmaning till läsarna. Han motsätter sig också bestämt att hans verk blir grundval för en sekt, ett samfund med medlemsskap. I Danmark finns dock ett Martinus Institut och en studieanläggning, Kosmos Ferieby. Också i Sverige finns institut som vill sprida kännedom om Martinus arbeten utifrån förutsättningen: om någon är på våglängd med Martinus skrifter skall han få hjälp till självhjälp.
Inte egen religion
Någon egen religion skall kosmologin alltså inte bli, men visst är det en livsåskådning, säger Mogens Möller. Själv hör Martinus hemma i den kristna traditionen, han hänsyftar mycket på Bibeln och ser sin egen roll som förstärkare av "Kristusimpulsen", som ett steg mot en fri odogmatisk kristendom. Han inser dock också de andra stora religionsstiftarnas betydelse världsåterlösarna som han kallar dem. Var och en har sett sin del av sanning- en, haft sin mission i förhållande till helheten. Som en livsåskådning fungerar kosmologin för många som varit i svårigheter, som sökt en fast punkt, en mening i livet.
Mening i lidandet
Det är ju väldigt tröstande att det inte finns någon död och att ingen levande varelse är förtappad, säger Mogens Möller. Inget lidande är heller meningslöst eller oförklarligt det är bara skörden av vad vi själva sått och det är ett steg i vår mognad som varelser. Men leder inte detta till fatalism allt är förutbestämt så att inga ansträngningar tjänar något till? Nej, inte alls, säger Mogens Möller. Det vi möter är vad vi själva har åstadkommit, men med sättet att reagera i dag förvandlar vi ju ödet, skapar vår egen framtid. Erkänner man Martinus kunskap om kosmos får man nu också en positiv syn på sin egen och mänsklighetens tillvaro. Vi ser en utveckling till det bättre i allt som sker, vi får en framtidstro. Martinus ger ingen detaljerad profetia, men han förutser ett tredje världskrig. Men det innebär inte någon slutgiltig katastrof som utplånar människan från jorden. Det finns en gräns för den destruktiva principens räckvidd i världsalltet, säger Mogens Möller. Åikten att våra gärningar är en sådd för framtiden ger också en etisk grundval för vårt handlande. Martinus själv är t ex vegetarian och nykterist (men motståndare till all fanatism) och en mycket omtänksam människa. Och en konsekvens för många Martinusläsare är ökad tolerans mot medmänniskorna och större fridsamhet, en vilja att vända andra kinden till.